Sextonde söndagen efter Trefaldighet

Sextonde söndagen efter Trefaldighet

Kommentarer 0 kommentarer

Söndagen 24 september 2023 firar kristna kyrkan 16:e söndagen efter Trefaldighet och då handlar temat om Döden och Livet, ämnen som berör oss alla, oavsett vad vi tror eller är. Livet är en gåva som vi är ålagda att förvalta på bästa sätt enligt Guds Ord. Döden är en konsekvens av synden som härleder ända från Adam och Eva. Vi kan inte undkomma den kroppsliga döden däremot erbjuder Herren, vår Gud, räddning från evig död genom tron på Jesus Kristus, som enligt Skriften är vårt enda hopp och lösning på en evig död. Texterna för söndagen hittar du nedan:

Job 14:13-15
Om du ändå vil­le gömma mig i döds­ri­ket, hålla mig dold tills din vre­de lagt sig, glömma mig, men blott för en tid – kan en som har dött få liv igen? – då skul­le jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. Du skul­le ro­pa på mig, och jag skul­le sva­ra, du skul­le läng­ta ef­ter den du ska­pat.

Jag väntar och hop­pas att jag ald­rig skall stå där med skam, ut­an att jag nu som all­tid öppet skall våga lov­pri­sa Kristus med min kropp, va­re sig den skall le­va el­ler dö. Ty för mig är li­vet Kristus och döden en vin­ning – såvi­da in­te ett fort­satt liv här på jor­den ger mig en vinst ge­nom mitt ar­be­te, för då vet jag in­te vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag läng­tar ef­ter att bry­ta upp och va­ra hos Kristus, det vo­re ju det all­ra bästa. Men för er skull är det vik­ti­ga­re att jag le­ver kvar här, det är jag över­ty­gad om, och jag vet att jag kom­mer att bli kvar och stan­na hos er al­la för att hjälpa er till fram­steg och glädje i tron. Och ge­nom mig, ge­nom att jag kom­mer till er igen, skall ni bli allt stol­ta­re över att tillhöra Kristus Je­sus.

Me­dan han ännu ta­la­de kom det bud till sy­na­gogförestånda­ren från hans hem: ”Din dot­ter är död. Du skall in­te be­svära Mästa­ren läng­re.” Men Je­sus, som hörde de­ras ord, sa­de till förestånda­ren: ”Var in­te rädd, tro ba­ra.” Se­dan lät han ing­en mer än Petrus och Ja­kob och hans bror Jo­han­nes följa med, och de gick hem till förestånda­ren. Där såg han upprörda människor som grät och kla­ga­de högt. Han gick in till dem och sa­de: ”Varför ro­par ni och gråter? Flic­kan är in­te död, hon so­ver.” Då skrat­ta­de de åt ho­nom. Men han körde ut al­le­sam­mans och tog med sig flic­kans far och mor och lärjung­ar­na och gick in där hon låg. Så tog han bar­nets hand och sa­de: ”Ta­li­ta koum!” (det be­ty­der: Lil­la flic­ka, jag säger dig, stig upp!). Och ge­nast res­te sig flic­kan och gick om­kring, hon var tolv år gam­mal. De blev ut­om sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon ve­ta vad som ha­de hänt. Se­dan sa­de han åt dem att ge flic­kan något att äta.

Lämna ett svar