Söndagen 28 maj firar kristna kyrkan Pingstdagen, den 50:e dagen efter påsk, då Guds helige Ande anländer till de första lärjungarna och drabbar dem med både förvåning, rädsla såsom enorm glädje och ovanliga förmågor. Lukas berättar: När pingst­da­gen kom var de al­la försam­la­de. Då hördes plöts­ligt från him­len ett dån som av en storm­vind, och det fyll­de he­la hu­set där de satt. De såg hur tung­or som av eld förde­la­de sig och stan­na­de på var och en av dem. Al­la fyll­des av he­lig an­de och börja­de ta­la and­ra tung­omål, med de ord som An­den ingav dem. Efter att den helige Anden anlänt förändras lärjungarna från att tidigare ha varit rädda för den judiska högheten, för att bli tillfångatagna eller fängslade till att bli orädda med ett mycket tydligt mål i sikte, nämligen att föra ut det glada budskapet om Jesus Kristus, som mänsklighetens enda räddning från en evig död. Texterna för söndagen hittar du nedan:

Jes 12
Den da­gen skall du säga: Jag tac­kar dig, Her­re. Du var vred på mig, men din vre­de la­de sig och du gav mig tröst. Ja, Gud är min rädd­ning, jag är trygg och ut­an fruk­tan. Min kraft och mitt värn är Her­ren, han rädda­de mig. Jub­lan­de skall ni ösa vat­ten ur rädd­ning­ens källor. Den da­gen skall ni säga: Tac­ka Her­ren, åkal­la ho­nom, berätta för fol­ken om hans verk, förkun­na hans upphöjda namn! Lov­sjung Her­ren för hans väldi­ga gärning­ar, gör dem kända över he­la jor­den! Höj ju­bel­rop, ni som bor på Si­on, ty stor är han mitt ibland er, Is­ra­els He­li­ge.

Apg 2:1-11
När pingst­da­gen kom var de al­la försam­la­de. Då hördes plöts­ligt från him­len ett dån som av en storm­vind, och det fyll­de he­la hu­set där de satt. De såg hur tung­or som av eld förde­la­de sig och stan­na­de på var och en av dem. Al­la fyll­des av he­lig an­de och börja­de ta­la and­ra tung­omål, med de ord som An­den ingav dem.

I Je­ru­sa­lem bod­de from­ma ju­dar från al­la länder un­der him­len. När dånet ljöd sam­la­des he­la ska­ran, och förvir­ring­en blev stor när var och en hörde just sitt språk ta­las. Ut­om sig av förvåning sa­de de: ”Men är de in­te ga­li­le­er al­le­sam­mans, des­sa som ta­lar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget mo­dersmål ta­las? Vi är part­her, me­der, ela­mi­ter, vi kom­mer från Meso­po­ta­mi­en, Ju­deen och Kap­pa­do­ki­en, från Pon­tos och Asi­en, från Fry­gi­en och Pam­fy­li­en, från Egyp­ten och trak­ten kring Ky­re­ne i Li­by­en, vi har kom­mit hit från Rom, både ju­dar och pro­se­ly­ter, vi är kre­ten­sa­re och ara­ber – ändå hör vi dem ta­la på vårt eget språk om Guds sto­ra gärning­ar.”

Joh 7:37-39
På högti­dens sista och störs­ta dag ställ­de sig Je­sus och ro­pa­de: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans in­re skall fly­ta strömmar av le­van­de vat­ten, som skrif­ten säger.” Det­ta sa­de han om An­den, som de som trod­de på ho­nom skul­le få. Ty ännu ha­de An­den in­te kom­mit, ef­tersom Je­sus ännu in­te ha­de bli­vit förhärli­gad.