Skärtorsdagen infaller i år den 6 april. Temat handlar, så som tidigare år, om det nya förbundet som instiftades av Herren, Jesus Kristus. Skärtorsdagen är dels en reningsdag och dels det nya förbundets dag. Ordet ”skär” kommer från ett fornnordiskt ord för ’rena’, ’vacker’, ’blank’ eller ’klar’, och som även finns i ordet skärseld, reningseld. Dagens namn är detsamma på norska och på danska. I äldre tider sade man omväxlande ”skärdag” eller ”skärhelgd”. Skärtorsdagen är inte en så kallad ”röd dag” utan en vanlig torsdag, åtminstone i vårt sekulariserade land. Det viktiga är ändå att skärtorsdagen handlar om dagen då Herren, Jesus Kristus, instiftar den heliga nattvarden. Texterna hittar du nedan:

2 Mos 12:1-14
Her­ren sa­de till Mo­se och Aron i Egyp­ten: ”Den­na månad skall in­le­da ra­den av måna­der; den skall för er va­ra årets förs­ta månad. Säg till Is­ra­els me­nig­het att var­je fa­mil­je­far den ti­on­de i den­na månad skall ta ett lamm el­ler en kil­ling, ett djur för var­je hushåll. Men om hushållet är för li­tet för ett helt djur skall hus­fa­dern och hans närmas­te gran­ne till­sam­mans ta ett djur, allt­ef­ter an­ta­let per­so­ner; ni skall göra beräkning­en med hänsyn till vad var och en äter. Dju­ret skall va­ra fel­fritt, års­gam­malt och av hankön och tas från fåren el­ler från get­ter­na. Ni skall spa­ra det till den fjor­ton­de da­gen i den­na månad; då skall he­la Is­ra­els försam­la­de me­nig­het slak­ta det mel­lan skym­ning och mörker. Man skall ta av blo­det och stry­ka på båda dörr­pos­ter­na och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas sam­ma natt; det skall va­ra stekt över eld och det skall ätas med osy­rat bröd och bes­ka örter. Ni får in­te äta något av köttet rått el­ler ko­kat i vat­ten, ut­an det skall va­ra stekt över eld, med hu­vud, fötter och in­nanmäte. Ingen­ting får lämnas kvar till mor­go­nen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. Vid målti­den skall ni ha kläder­na uppfästa, skor på fötter­na och stav i han­den. Ät i hast. Det­ta är Her­rens påsk. Den nat­ten skall jag gå fram ge­nom Egyp­ten och döda allt förstfött i lan­det, både människor och bo­skap, och al­la Egyp­tens gu­dar skall drab­bas av min dom – jag är Her­ren. Men blo­det skall va­ra ett tec­ken på hu­sen där ni bor. När jag ser blo­det skall jag gå förbi, och det förödan­de sla­get skall in­te träffa er när jag slår Egyp­ten.

Den da­gen skall va­ra en min­nes­dag för er. Ni skall fi­ra den som en Her­rens högtid; i släkte ef­ter släkte skall det va­ra en oföränder­lig ord­ning att ni fi­rar den.

1 Kor 11:20-25
Men vid era sam­man­koms­ter går det in­te att hålla Her­rens måltid, för var och en tar ge­nast för sig av sin egen mat, och den ene sit­ter hung­rig me­dan den and­re har druc­kit sig be­ru­sad. Har ni in­te era hem där ni kan äta och dric­ka? Bryr ni er in­te om att det är Guds försam­ling? Skall de som in­te har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni ing­et beröm.

Jag har själv ta­git emot från Her­ren det som jag har fört vi­da­re till er: Den nat­ten då her­ren Je­sus blev förrådd tog han ett bröd, tac­ka­de Gud, bröt det och sa­de: ”Det­ta är min kropp som off­ras för er. Gör det­ta till min­ne av mig.” Li­kaså tog han bäga­ren ef­ter målti­den och sa­de: ”Den­na bäga­re är det nya förbun­det ge­nom mitt blod. Var gång ni dric­ker av den, gör det till min­ne av mig.”

Matt 26:17-30
Förs­ta da­gen av det osy­ra­de brödets högtid kom lärjung­ar­na fram till Je­sus och fråga­de: ”Var vill du att vi skall ord­na för påskmålti­den åt dig?” Han sva­ra­de: ”Gå in till sta­den och hälsa den och den att er mästa­re säger: Min stund är nära. Jag vill hålla påskmåltid hos dig med mi­na lärjung­ar.” Lärjung­ar­na gjor­de som Je­sus ha­de sagt, och de ord­na­de för påskmålti­den.

På kvällen la­de han sig till bords med de tolv. Me­dan de åt sa­de han: ”San­ner­li­gen, en av er skall förråda mig.” De blev myc­ket be­dröva­de och börja­de fråga ho­nom, en ef­ter en: ”Det är väl in­te jag, her­re?” Han sva­ra­de: ”Den som dop­pa­de han­den i skålen till­sam­mans med mig, han skall förråda mig. Människo­so­nen går bort, som det står skri­vet om ho­nom, men ve den människa ge­nom vil­ken Människo­so­nen blir förrådd! Det ha­de va­rit bäst för den människan om hon ald­rig ha­de bli­vit född.” Ju­das, som skul­le förråda ho­nom, sa­de: ”Det är väl in­te jag, rab­bi?” Je­sus sva­ra­de: ”Du har själv sagt det.”

Me­dan de åt tog Je­sus ett bröd, och ef­ter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt si­na lärjung­ar och sa­de: ”Tag och ät, det­ta är min kropp.” Och han tog en bäga­re, och ef­ter att ha tac­kat Gud gav han den åt dem och sa­de: ”Drick av den al­la. Det­ta är mitt blod, förbunds­blo­det som blir ut­gju­tet för många till syn­der­nas förlåtel­se. Jag säger er: nu kom­mer jag in­te att dric­ka av det som vin­stoc­ken ger förrän den dag då jag dric­ker det nya vi­net med er i min fa­ders ri­ke.”

När de ha­de sjung­it lovsång­en gick de ut till Oliv­ber­get.