Palmsöndagen

Palmsöndagen

Kommentarer 0 kommentarer

Söndagen 2 april firar kristna kyrkan Palmsöndag och då handlar temat om Vägen mot korset, den väg som Herren, vår Gud, erbjuder oss syndare och detta genom att offra sin enfödde Son, Jesus Kristus. Palmsöndagen inleder stilla veckan, och i stilla veckan ingår också dymmelonsdagen, skärtorsdagen, långfredagen och påskafton. Palmsöndagen är ägnad minnet av Jesu Kristi intåg i Jerusalem, då han red på en åsna in till Jerusalem och hyllades av folket. Åsnan lät han hämta i Betfage på sin väg från Betania. Texterna för söndagen hittar du nedan:

Sak 2:10-13
Gläd dig och jub­la, dot­ter Si­on! Se, jag kom­mer och tar min bo­ning hos dig, säger Her­ren. Många folk skall den da­gen slu­ta sig till Her­ren och bli mitt folk. Jag tar min bo­ning hos dig. Då skall du in­se att Her­ren Se­ba­ot har sänt mig till dig. Her­ren skall ta Ju­da i be­sitt­ning som sin del av den he­li­ga mar­ken. Än en gång utväljer han Je­ru­sa­lem. Var stil­la inför Her­ren, allt le­van­de, han bry­ter upp från sin he­li­ga bo­ning.

Låt det sin­ne­lag råda hos er som också fanns hos Kristus Je­sus. Han ägde Guds ge­stalt men va­ka­de in­te över sin jämlik­het med Gud ut­an av­stod från allt och an­tog en tjäna­res ge­stalt då han blev som en av oss. När han till det ytt­re ha­de bli­vit människa gjor­de han sig ödmjuk och var ly­dig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt ho­nom över allt an­nat och gett ho­nom det namn som står över al­la and­ra namn, för att al­la knän skall böjas för Je­su namn, i him­len, på jor­den och un­der jor­den, och al­la tung­or bekänna att Je­sus Kristus är her­re, Gud fa­dern till ära.
–

Joh 12:1-16
Sex da­gar före påsken kom Je­sus till Be­ta­nia, där La­sa­ros bod­de, han som Je­sus ha­de uppväckt från de döda. Man ord­na­de där en måltid för ho­nom; Mar­ta pas­sa­de upp, och La­sa­ros var en av dem som låg till bords med ho­nom. Ma­ria tog då en hel flas­ka dyr­bar äkta nar­dus­bal­sam och smor­de Je­su fötter och tor­ka­de dem se­dan med sitt hår, och hu­set fyll­des av dof­ten från den­na bal­sam. Men Ju­das Is­ka­ri­ot, en av lärjung­ar­na, den som skul­le förråda ho­nom, sa­de: ”Varför sålde man in­te ol­jan för tre­hund­ra de­na­rer och gav till de fat­ti­ga?” Det­ta sa­de han in­te för att han bryd­de sig om de fat­ti­ga ut­an för att han var en tjuv; han ha­de hand om kas­san och tog av det som la­des dit. Men Je­sus sa­de: ”Låt hen­ne va­ra, hon har spa­rat sin bal­sam till min be­grav­nings­dag. De fat­ti­ga har ni all­tid bland er, men mig har ni in­te all­tid.”

En stor mängd ju­dar fick re­da på att Je­sus var där, och de kom dit in­te ba­ra för hans skull ut­an också för att få se La­sa­ros, som han ha­de uppväckt från de döda. Överste­präster­na bestämde sig då för att döda La­sa­ros också, ef­tersom så många ju­dar för hans skull gick ifrån dem och trod­de på Je­sus.

Nästa dag, när de många som ha­de kom­mit till högti­den fick höra att Je­sus var på väg till Je­ru­sa­lem, tog de palm­kvis­tar och gick ut för att möta ho­nom. Och de ro­pa­de: ”Ho­si­an­na! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn, han som är Is­ra­els ko­nung.” Je­sus fick tag i en åsna och sat­te sig på den, som det står skri­vet: ”Fruk­ta in­te, dot­ter Si­on. Se, din ko­nung kom­mer, sit­tan­de på en ungåsna.” (Lärjung­ar­na förstod först in­te det­ta, men när Je­sus ha­de förhärli­gats kom de ihåg att som det stod skri­vet om ho­nom, så ha­de man gjort med ho­nom.)

Lämna ett svar