Långfredag

Långfredag

Fredagen 7 april firar kristna kyrkan Långfredag, dagen då vår Frälsare och Herre dör en förnedrande död, såsom profeten Jesaja beskriver på följande sätt: Men det var våra sjuk­do­mar han bar, våra plågor han led, när vi trod­de att han blev straf­fad, sla­gen av Gud, förned­rad. Han blev pi­nad för våra brott, sar­gad för våra syn­der, han tuk­ta­des för att vi skul­le he­las, hans sår gav oss bot. Vi gick al­la vil­se som får, var och en tog sin egen väg, men Her­ren lät vår skuld drab­ba ho­nom. Han fann sig i li­dan­det, han öpp­na­de in­te sin mun. Han var som lam­met som leds till slakt el­ler tac­kan som är tyst när hon klipps, han öpp­na­de in­te sin mun.för en enda orsak, nämligen våra synders förlåtelse. Temat denna dag är Korset. Namnet långfredag kommer av att dagen var lång och fylld av lidande för Jesus och av att gudstjänsten var längre än i vanliga fall. Högtidlighållandet av långfredagen började i Jerusalem under 300-talet på initiativ av biskop Kyrillos av Jerusalem. I vissa fall brukar man fira långfredagens gudstjänst kl. 15.00, eftersom det är den tid då Jesus dog enligt traditionen. Texterna hittar du nedanför bilden:

Jes 53
Vem av oss trod­de på det vi hörde, för vem var Her­rens makt up­pen­bar? Som en späd plan­ta växte han upp inför oss, som ett rot­skott ur torr mark. Han ha­de ing­et ståtligt ytt­re som drog våra blic­kar till sig, ing­et ut­se­en­de som till­ta­la­de oss. Han var förak­tad och över­gi­ven av al­la, en plågad man, van vid sjuk­dom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var förak­tad, ut­an värde i våra ögon. Men det var våra sjuk­do­mar han bar, våra plågor han led, när vi trod­de att han blev straf­fad, sla­gen av Gud, förned­rad. Han blev pi­nad för våra brott, sar­gad för våra syn­der, han tuk­ta­des för att vi skul­le he­las, hans sår gav oss bot. Vi gick al­la vil­se som får, var och en tog sin egen väg, men Her­ren lät vår skuld drab­ba ho­nom. Han fann sig i li­dan­det, han öpp­na­de in­te sin mun. Han var som lam­met som leds till slakt el­ler tac­kan som är tyst när hon klipps, han öpp­na­de in­te sin mun. Han blev fängs­lad och dömd och fördes bort, men vem ägna­de hans öde en tan­ke? Han blev ute­stängd från de le­van­des land, straf­fad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vi­la bland ogärningsmän, fastän han ald­rig ha­de gjort något orätt, ald­rig ta­git en lögn i sin mun. Men Her­ren tog sig an den han sar­gat, bo­ta­de den som gjort sig till ett skul­dof­fer. Han skall få ätt­ling­ar och ett långt liv, och Her­rens vil­ja skall förverk­li­gas ge­nom ho­nom. När hans elände är över skall han se lju­set och bli mättad av in­sikt. Min tjäna­re, den rättfärdi­ge, ger rättfärdig­het åt många och bär de­ras skuld. Jag skall ge ho­nom hans an­del bland de sto­ra, låta ho­nom de­la byte med de mäkti­ga, för att han var be­redd att dö och blev räknad som syn­da­re, när han bar de mång­as skuld och bad för syn­dar­na.

Så kan vi då, mi­na bröder, tack va­re Je­su blod frimo­digt gå in i hel­ge­do­men på den nya och le­van­de väg ge­nom förhäng­et – hans kropp – som han har in­vigt åt oss. Vi har en stor överste­präst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med upp­rik­tigt hjärta och i full tros­viss­het, med ett hjärta som re­nats och in­te vet av någon synd och med en kropp som ba­dats i klart vat­ten. Låt oss orubb­ligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löfte­na är tro­fast. Låt oss ge akt på varand­ra och spor­ra varand­ra till kärlek och go­da gärning­ar, och låt oss in­te försum­ma våra sam­man­koms­ter, som några bru­kar göra, ut­an upp­munt­ra varand­ra, och det­ta så myc­ket mer som ni ser att da­gen närmar sig.

Han bar själv sitt kors ut till den plats som kal­las Skal­len, på hebre­is­ka Gol­go­ta. Där korsfäste de ho­nom till­sam­mans med två and­ra, en på var si­da med Je­sus i mit­ten. Pi­la­tus ha­de också låtit skri­va ett an­slag som sat­tes upp på kor­set, och där stod: Je­sus från Na­sa­ret, ju­dar­nas ko­nung. Det­ta lästes av många ju­dar, ef­tersom plat­sen där Je­sus korsfästes låg strax ut­anför sta­den, och tex­ten var på hebre­is­ka, la­tin och gre­kis­ka. Men ju­dar­nas överste­präster sa­de till Pi­la­tus: ”Skriv in­te: Ju­dar­nas ko­nung, ut­an vad han själv har sagt: Jag är ju­dar­nas ko­nung.” Pi­la­tus sva­ra­de: ”Vad jag har skri­vit, det har jag skri­vit.”

Sol­da­ter­na som ha­de korsfäst Je­sus tog hans kläder och de­la­de upp dem i fy­ra de­lar, en på var­je sol­dat. De tog också lång­skjor­tan, men den ha­de inga sömmar ut­an var vävd i ett en­da styc­ke. De sa­de därför till varand­ra: ”Vi skär in­te sönder den ut­an kas­tar lott om vem som skall ha den.” Ty skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las: De de­la­de upp mi­na kläder mel­lan sig och kas­ta­de lott om min klädnad.

Det var vad sol­da­ter­na gjor­de. Men vid Je­su kors stod hans mor och hen­nes sys­ter, Ma­ria som var gift med Klo­pas och Ma­ria från Mag­da­la. När Je­sus såg sin mor och bred­vid hen­ne den lärjunge som han äls­ka­de sa­de han till sin mor: ”Kvin­na, där är din son.” Se­dan sa­de han till lärjung­en: ”Där är din mor.” Från den stun­den ha­de hon sitt hem hos lärjung­en. Je­sus viss­te att nu var allt full­bor­dat, och för att skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las sa­de han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De sat­te därför en svamp som dop­pats i det su­ra vi­net på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Je­sus ha­de fått det su­ra vi­net sa­de han: ”Det är full­bor­dat.” Och han böjde ner hu­vu­det och överlämna­de sin an­de.

Ef­tersom det var förbe­re­del­se­dag och krop­par­na in­te fick hänga kvar på kor­set un­der sab­ba­ten – det var en stor sab­bat – bad ju­dar­na Pi­la­tus att de korsfästas ben­pi­por skul­le kros­sas och krop­par­na tas bort. Sol­da­ter­na kom därför och kros­sa­de be­nen på dem som var korsfästa till­sam­mans med Je­sus, först på den ene och se­dan på den and­re. Men när de kom till Je­sus och såg att han re­dan var död kros­sa­de de in­te hans ben, ut­an en av sol­da­ter­na stack upp si­dan på ho­nom med sin lans, och då kom det ut blod och vat­ten. Den som såg det har vitt­nat om det för att också ni skall tro; hans vitt­nesbörd är sant, och han vet att han ta­lar san­ning. Det­ta sked­de för att skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las: Ing­et ben skall kros­sas på ho­nom. Och på ett an­nat ställe he­ter det: De skall se på ho­nom som de har ge­nom­bor­rat.

Lämna ett svar