Jungfru Marie bebådelsedag

Jungfru Marie bebådelsedag

Söndagen 26 mars firar kristna kyrkan jungfru Marie bebådelsedag och då handlar temat om Guds mäktiga verk, som åsyftar på tillfället då den unga jungfrun, Marie, blir havande genom den helige Anden, och efter ca nio månader födde Guds Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud. Denna, redan i Gamla Testamentet tydligt beskrivna händelse, var något som judarna var införstådda med. Gud hade, efter att ha prövat Abraham, tagit beslutet att offra sin egen Son, för att befria oss syndiga människor från en evig död. Texterna denna söndag hittar du nedan:

1 Sam 2:1-10
Så bad Han­na: ”Mitt hjärta jub­lar över Her­ren, jag kan bära hu­vu­det högt. Jag kan skrat­ta åt mi­na fi­en­der i glädje över att du räddat mig. Ing­en är he­lig som Her­ren, det finns ing­en ut­om du, ing­en klip­pa är fast som vår Gud. Slu­ta upp med ert stol­ta skryt, spa­ra de fräcka or­den, ty Her­ren är en Gud som vet allt, han väger var­je gärning. Hjältar­nas båge är bru­ten, men de sva­ga rustas med ny kraft. De som var mätta måste sla­va för brödet, de som hung­ra­de vi­lar från mödan. Sju söner får den ofrukt­sam­ma, me­dan den barn­ri­ka viss­nar bort. Her­ren dödar och ger liv, le­der ner i döds­ri­ket och räddar däri­från. Her­ren gör fat­tig och han gör rik, han förned­rar och han upphöjer. Den hjälplöse re­ser han ur gru­set, den fat­ti­ge lyf­ter han ur dyn. Han ger dem rum bland furs­tar och låter dem tro­na på he­ders­plats. Ty jor­dens fästen tillhör Her­ren, på dem har han lagt jor­dens rund. Her­ren skyd­dar si­na trog­nas steg, men de on­da går un­der i mörk­ret, av egen kraft lyc­kas ing­en. Her­rens fi­en­der kros­sas när den Högs­te dund­rar i him­len. Her­ren dömer jor­dens al­la länder, åt sin ko­nung ger han styr­ka, lyf­ter högt sin smor­des spi­ra.”

Han är den osyn­li­ge Gu­dens av­bild, den förstfödde i he­la ska­pel­sen, ty i ho­nom ska­pa­des allt i him­len och på jor­den, syn­ligt och osyn­ligt, tro­ner och her­ravälden, härs­ka­re och mak­ter; allt är ska­pat ge­nom ho­nom och till ho­nom. Han finns före all­ting, och all­ting hålls sam­man i ho­nom. Och han är hu­vu­det för krop­pen, för kyr­kan, han som är be­gyn­nel­sen, förstfödd från de döda till att öve­rallt va­ra den främs­te, ty Gud be­slöt att låta all full­het bo i ho­nom och att ge­nom hans blod på kor­set stif­ta fred och förso­na allt med sig ge­nom ho­nom och till ho­nom, allt på jor­den och allt i him­len.

I den sjätte måna­den blev äng­eln Ga­bri­el sänd från Gud till en ung flic­ka i sta­den Na­sa­ret i Ga­li­leen. Hon ha­de tro­lo­vats med en man av Da­vids släkt som het­te Jo­sef, och hen­nes namn var Ma­ria. Äng­eln kom in till hen­ne och sa­de: ”Var hälsad, du högt benåda­de! Her­ren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och und­ra­de vad den­na häls­ning skul­le be­ty­da. Då sa­de äng­eln till hen­ne: ”Var in­te rädd, Ma­ria, du har fun­nit nåd hos Gud. Du skall bli ha­van­de och föda en son, och du skall ge ho­nom nam­net Je­sus. Han skall bli stor och kal­las den Högs­tes son. Her­ren Gud skall ge ho­nom hans fa­der Da­vids tron, och han skall härs­ka över Ja­kobs hus för evigt, och hans välde skall ald­rig ta slut.” Ma­ria sa­de till äng­eln: ”Hur skall det­ta ske? Jag har ju ald­rig haft någon man.” Men äng­eln sva­ra­de hen­ne: ”He­lig an­de skall kom­ma över dig, och den Högs­tes kraft skall vi­la över dig. Därför skall bar­net kal­las he­ligt och Guds son. Eli­sa­bet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålder­dom. Hon som sa­des va­ra ofrukt­sam är nu i sjätte måna­den. Ty ingen­ting är omöjligt för Gud.” Ma­ria sa­de: ”Jag är Her­rens tjäna­rin­na. Må det ske med mig som du har sagt.” Och äng­eln lämna­de hen­ne.

Lämna ett svar