Andra söndagen i fastan

Andra söndagen i fastan

Söndagen 5 mars firar kristna kyrkan 2:a Söndagen i Fastan, och då handlar temat om den kämpande tron, ett tema som är förståeligt då vi ofta har problem att i all enkelhet tro på Jesus Kristus som vår ende Frälsare (räddning) och Herre. Satan kämpar ofta med både näbbar och klor, och gör allt för att få oss att falla för hans lögner om vad Gud har sagt och vill, , såsom Eva och Adam gjorde. Kristna tron handlar primärt om att i alla lägen förlita sig på vad Guds Ord säger. Det som Bibeln anger ska vi varken lägga till något, eller dra ifrån något. De som trots allt gör det begår en mycket allvarlig synd som kommer att förorsakar dem en dom som ingen önskar bli drabbad av. Vi ska såsom Moses föräldrar våga tro i all enkelhet, trots eventuella hot och prövningar som vi kan bli utsätta för. För en kristen är det befriande att läsa det Jesus sade till lärjungarna: ”De fat­ti­ga har ni all­tid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni in­te all­tid. Hon har gjort vad hon kun­de. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till be­grav­ning­en. San­ner­li­gen, öve­rallt i värl­den där evan­ge­li­et förkun­nas skall man också berätta vad hon gjor­de och kom­ma ihåg hen­ne.”

Jes 61:1-3
Her­ren Guds an­de fyl­ler mig, ty Her­ren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädje­bud till de be­tryck­ta och ge de förkros­sa­de bot, att förkun­na fri­het för de fång­na, be­fri­el­se för de fjätt­ra­de, att förkun­na ett nådens år från Her­ren, en hämn­dens dag från vår Gud, att trösta al­la som sörjer och ge de sörjan­de i Si­on hu­vud­pryd­nad i stället för as­ka, glädjens ol­ja i stället för sorg­dräkt, lovsång i stället för modlöshet. De skall kal­las ”rättfärdig­he­tens träd”, som Her­ren plan­te­rat för att vi­sa sin härlig­het.

I tro höll Mo­ses föräld­rar sitt nyfödda barn gömt i tre måna­der, ef­tersom de såg att det var ett vac­kert barn, och de lät sig in­te skrämmas av kung­ens påbud. I tro vägra­de Mo­se som vux­en att låta sig kal­las son till fa­ra­os dot­ter. Han vil­le hell­re fa­ra il­la till­sam­mans med Guds folk än ha en kort­va­rig glädje av syn­den. Han såg fram mot lönen som vänta­de och räkna­de den smälek som Mes­si­as får ut­stå som en större ri­ke­dom än Egyp­tens skat­ter. I tro lämna­de han Egyp­ten och fruk­ta­de in­te kung­ens vre­de ut­an höll ut, därför att han lik­som såg den Osyn­li­ge.

Me­dan han var i Be­ta­nia och låg till bords hem­ma hos Si­mon den spetäls­ke kom en kvin­na med en flas­ka dyr­bar äkta nar­dus­bal­sam. Hon bröt upp flas­kan och häll­de ut allt­sam­mans över hans hu­vud. Några blev förar­ga­de och sa­de till varand­ra: ”Vil­ket slöse­ri med bal­sam. För den ol­jan ha­de man ju kun­nat få mer än tre­hund­ra de­na­rer att ge åt de fat­ti­ga.” Och de gräla­de på hen­ne. Men Je­sus sa­de: ”Låt hen­ne va­ra! Varför gör ni hen­ne led­sen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fat­ti­ga har ni all­tid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni in­te all­tid. Hon har gjort vad hon kun­de. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till be­grav­ning­en. San­ner­li­gen, öve­rallt i värl­den där evan­ge­li­et förkun­nas skall man också berätta vad hon gjor­de och kom­ma ihåg hen­ne.”

Lämna ett svar