Askonsdagen

Askonsdagen

Onsdagen 22 februari firar kristna kyrkan Askonsdag då temat handlar om Bön och Fasta. Onsdagen efter fastlagssöndagen inleds fyrtiodagarsfastan, som är en förberedelsetid inför den kristna påsken. I kristendomens barndom var det två eller tre dagars fasta som gällde, men på 300-talet utökades det, för att påminna om de 40 dagar som Jesus fastade i öknen. Texterna denna onsdag hittar du nedan:

Man 11-15
Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att vi­sa din mild­het. Jag har syn­dat, Her­re, syn­dat, och jag vet vad jag har bru­tit. Jag bönfal­ler och ber dig: förlåt mig, Her­re, förlåt mig, låt mig in­te gå un­der ge­nom mi­na lag­brott, vred­gas in­te för evigt, låt in­te mi­na olyc­kor va­ra för all­tid, förvi­sa mig in­te till jor­dens ne­ders­ta djup; du är ju de botfärdi­gas Gud, Her­re. Då blir det som händer mig ett be­vis för din god­het, ty i din sto­ra nåd räddar du mig fast jag är ovärdig, och jag skall pri­sa dig så länge jag le­ver. Dig lov­sjung­er he­la den him­mels­ka hären, och din är äran i evig­het. Amen.

Ty även om jag gjor­de er be­dröva­de med mitt brev, så ång­rar jag det in­te. Först ång­ra­de jag det kanske, jag in­ser ju att bre­vet be­dröva­de er, åtminsto­ne för en tid. Men nu gläder jag mig, in­te över att ni blev be­dröva­de ut­an över att sor­gen led­de till omvändel­se. Ni blev ju be­dröva­de på det sätt som Gud vill och har därför in­te li­dit någon ska­da ge­nom mig. En sorg ef­ter Guds vil­ja le­der till en omvändel­se som ger fräls­ning och som ing­en behöver ång­ra, me­dan värl­dens sätt att sörja le­der till död. Just det­ta att ni kom att känna en sorg ef­ter Guds vil­ja – vil­ken hängi­ven­het har det in­te medfört bland er, vil­ka förkla­ring­ar, vil­ken harm, vil­ken oro, vil­ken läng­tan, vil­ken iver, vil­ken räfst. På al­la sätt har ni gjort er skuld­fria i den här sa­ken. Om jag skrev till er var det alltså in­te med tan­ke på den som gjort orätt, in­te hel­ler med tan­ke på den som li­dit orätt, ut­an för att ni själva inför Gud skul­le se med vil­ken iver ni slu­ter upp bakom mig. Det­ta har tröstat mig.

Till den­na tröst kom den ännu större glädjen att se Ti­tus så lyck­lig; ni ha­de al­la gett ho­nom nytt mod.

Luk 5:33-39
De sa­de till ho­nom: ”Jo­han­nes lärjung­ar fas­tar of­ta och ber, och det gör också fa­ri­se­er­nas, men di­na, de äter och dric­ker.” Je­sus sva­ra­de: ”In­te kan ni väl få bröllopsgäster­na att fas­ta så länge brud­gum­men är hos dem? Men det skall kom­ma en tid då brud­gum­men tas ifrån dem, och när den ti­den är in­ne kom­mer de att fas­ta.” Han gav dem också en lik­nel­se: ”Ing­en ri­ver ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gam­malt. För dels rivs då det nya sönder, och dels pas­sar in­te lap­pen från det nya på det gam­la. Ing­en häller nytt vin i gam­la vinsäckar, för då sprängs säckar­na av det nya vi­net, och vi­net rin­ner ut och säckar­na blir förstörda. Nej, nytt vin skall hällas i nya säckar. Ing­en som har druc­kit gam­malt vin vill ha av det nya; han tyc­ker det gam­la är bätt­re.”

Lämna ett svar