Söndagen 19 februari 2023 firar kristna kyrkan Fastlagssöndag då temat handlar om Kärlekens väg som inte syftar på vår mänskliga kärlek utan på Guds AGAPE, som närmast kan jämföras med en förälders kärlek till sitt barn. Den kärleken är beredd att gå i döden för att beskydda barnet hon fött. På samma sätt är det med Herren, vår Gud och Fader, genom Jesus Kristus. Fastlagssöndagen inleder även fasteperioden som många kristna i världen förverkligar. De väljer medvetet att avstå från sådant som de äter eller använder dagligen i sitt liv. Kan hända är fastan ett sätt att bli påmind om hur sköra vi människor är och hur beroende vi är av Herren Jesus Kristus, som har skapat oss såsom allt annat.

Höga v 8:6f
Bär mig som ett si­gill vid ditt hjärta, som ett si­gill vid din arm. Stark som döden är kärle­ken, li­del­sen obe­vek­lig som gra­ven. Dess pi­lar är flam­man­de eld,en ljung­an­de låga. Mäkti­ga vat­ten kan in­te släcka kärle­ken, flo­der kan in­te sve­pa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärle­ken, vem skul­le ring­ak­ta ho­nom?

Kristi kärlek lämnar mig ing­et val, ty jag har förstått att om en har dött för al­la, då har al­la dött. Och han har dött för al­la, för att de som le­ver in­te mer skall le­va för sin egen skull ut­an för ho­nom som dog och uppväck­tes för dem.

Därför bedömer jag in­te läng­re någon på människors vis. Och om jag också har upp­fat­tat Kristus på det sättet, så gör jag det in­te nu läng­re. Den som är i Kristus är alltså en ny ska­pel­se, det gam­la är förbi, något nytt har kom­mit. Allt det­ta har sitt upp­hov i Gud, som har förso­nat oss med sig ge­nom Kristus och ställt mig i förso­ning­ens tjänst. Ty Gud förso­na­de he­la värl­den med sig ge­nom Kristus: han ställ­de in­te människor­na till svars för de­ras över­trädel­ser, och han anförtrod­de mig bud­ska­pet om den­na förso­ning. Jag är alltså Kristi sände­bud, och Gud ma­nar er ge­nom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt förso­na er med Gud. Han som in­te viss­te vad synd var, ho­nom gjor­de Gud till ett med syn­den för vår skull, för att vi ge­nom ho­nom skul­le bli till ett med Guds rättfärdig­het.

Mark 10:32-45

De var nu på väg upp mot Je­ru­sa­lem, och Je­sus gick först. De var fyll­da av bävan, och de and­ra som följ­de med var rädda. Då sam­la­de han de tolv och ta­la­de om för dem vad som skul­le hända med ho­nom: ”Vi går nu upp till Je­ru­sa­lem. Människo­so­nen skall utlämnas åt överste­präster­na och de skriftlärda, och de skall döma ho­nom till döden och utlämna ho­nom åt hed­ning­ar­na, som skall göra narr av ho­nom och spot­ta på ho­nom, pryg­la ho­nom och döda ho­nom, och ef­ter tre da­gar skall han upp­stå.”

Ja­kob och Jo­han­nes, Se­be­dai­os söner, gick fram till ho­nom och sa­de: ”Mästa­re, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” fråga­de han. De sva­ra­de: ”Låt oss få sit­ta bred­vid dig i din härlig­het, den ene till höger och den and­re till väns­ter.” Je­sus sa­de: ”Ni vet in­te vad ni ber om. Kan ni dric­ka den bäga­re som jag dric­ker el­ler döpas med det dop som jag döps med?” De sva­ra­de: ”Ja, det kan vi.” Je­sus sa­de: ”Den bäga­re som jag dric­ker skall ni få dric­ka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men plat­ser­na till höger och väns­ter om mig kan jag ba­ra ge dem som har bestämts därtill.” När de and­ra tio hörde det­ta blev de förar­ga­de på Ja­kob och Jo­han­nes. Je­sus kal­la­de till sig dem och sa­de: ”Ni vet att de som räknas som härs­ka­re är her­rar över si­na folk och att furs­tar­na har mak­ten över fol­ken. Men så är det in­te hos er. Den som vill va­ra stor bland er skall va­ra de and­ras tjäna­re, och den som vill va­ra den förs­te bland er skall va­ra al­las slav. Människo­so­nen har in­te kom­mit för att bli tjänad ut­an för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”