Den stora lögnen och den stora sanningen

Det händer att jag då och då grips av något som är emellan ångest och förtvivlan, och det är de gånger som jag tänker på vårt nuvarande samhälle och kyrka. Vågar knappast ställa mig själv frågan om vad som håller på att hända och vad kommer det att bli av alla människorna som man håller av? Det är sällan eller aldrig som jag skymtar ett enda litet spår av ett liv som Bibeln påstår ska ge oss rätten att kalla för det eviga livet. Det går tusentals hyggliga vardagsmänniskor runt i vårt samhälle och alla sköter sitt eget och gör i flesta fall sin allmänna plikt mot flertalet andra individer, förutom mot sin enda Gud och Herre. Flesta har ofta vidsträckta intressen och kan rentav säga att inget är dem främmande – förutom bönen och tron förstås! Flertalet i samhället styr och ställer med sina liv, framsynt och riktigt klokt i vissa fall, oavsett det handlar om pensionen, livförsäkringen, testamentet eller med sin egen kommande begravning. De har ofta tagit det mesta som kan hända i med i sin beräkning – förutom livet efter det jordiska! De vårdar ofta sin kropp och är mån om en god hygien och hälsosam bostad. De tänker ofta på sin sömn och matsmältning, sitt hjärta, sin figur och allt annat – förutom sin själ!

Jag vet oftast inte riktigt i vilken ände jag ska börja, när jag ska försöka få min omgivning att förstå det oförsvarliga och oförnuftiga i vårt allmänna sätt att leva. Jag finner mig oftast ställd inför en hel snårskog av fördomar och vanföreställningar, av vilka få är direkt medvetna och nästan ingen särskilt genomtänkt. Hugger jag ett kraftigt tag i någon och börjar försöka röja upp i dennes tankar så finner jag att det hela på något sätt hänger samman. Allt verkar vara en sammantrasslad härva av lösa påståenden, av allmän karaktär, halva sanningar och direkta lögner i fråga om ett andligt liv. I allt detta elände sitter den allmänt hygglige svensken intrasslad och kommer sig inte för att sörja för sin själ. Börjar jag då hugga och röja i dennes bråten och försöker följa de lögnaktiga trådarna till roten som den enskilde har så når jag slutligen fram till en central punkt. Svenskarna är allmänt helt och obegripligt andligt blinda. På deras gemensam okunnighet för andlighet växer tre (3) kraftiga huvudstammar, tre stora generallögner, som jag ska försöka få grepp om.

Den första (1) stora lögnen lyder: Det finns ingen Gud. Själv känner jag den lögnen väl, eftersom jag trott på den i sex års tid – trott på den så fullt och fast som bara en medveten materialist kan göra. Därför vet jag även på ett ungefär hur den människan argumenterar. De säger sig tro på den stora lögnen att det inte finns någon Gud – om hon nu har några skäl alls för sin tro och inte bara är en dum och tanklös eftersägare. I nio fall av tio tänker hon ungefär så här: Det finns ingen Gud eftersom den vetenskapliga världsbilden har någon plats för Gud och inget behov av Honom heller, eftersom det har visats oss att universum är en maskin, ett urverk av materia, som rör sig efter eviga och oföränderliga lagar. Nå, det låter säga sig! Men låt oss nu i vår tur fråga, hur och när vetenskapen har bevisat att tillvaron i själva verket besår av idel materia och funktionerar rent mekaniskt såsom en stor maskin? Här får vi kanske vänta länge på ett svar. Eller också hänvisar man oss till det gånga seklets storartade naturvetenskapliga upptäckter, för att få närmare besked. Det lönar sig verkligen att gå till naturvetenskapens stora landvinningar under 1800-talet, för att få närmare besked om hur den stora lögnen kommit till, att det inte finns någon Gud.

Forskningens storartade framsteg under 1800-talet ledde nämligen till att en stor del av fysiken visade sig tillåta en rent mekanisk förklaring. Redan förut visste man, att ljudet bestod av svängningsrörelser i luften. Nu visade det sig, att även ljuset kunde förklaras som en vågrörelse, och att t.o.m. värmen berodde på molekylernas rörelser. Så dök den tanken upp med suggestiv kraft: Tänk om till slut allting på denna jord inte består av någonting annat än ett väldigt maskineri av snurrande atomer, ett jätteurverk av materia, som rör sig med absolut lagbundenhet? Denna tanke byggdes ut till en teori, som kallats den mekaniska materialismen. Den fick hänförda förkunnare, både ibland professorer och folkskollärare. Den tycktes ju ge en så storslaget enkel och enhetlig bild av vår förvirrade värld. Mot slutet av förra århundrandet firade den verkliga triumfer, framför allt i Tyskland, och började bli den självklara världsbilden för både akademiker och arbetare. Och vad som för vetenskapsmännen aldrig varit mer än en obevisad hypotes, det blev för mannen av folket fastslagen sanning, och det sades ofta rent ut, att vetenskapen bevisat, att det inte finns någon Gud. För många människor blev det en självklar sak, att man inte på en gång kan vara en troende kristen och en modernt skolad naturvetare. Det blev så självklart, att man alldeles glömde bort, att vetenskapen i själva verket aldrig bevisat annat än att den mekaniska världsförklaringen passade in på vissa områden av fysiken och alltså gällde för vissa delar av den döda naturen. Men sedan återstod ett helt område av den döda världen (nämligen de elektriska fenomenen) och därtill hela den levande naturen, både biologin och allt som hörde till själslivet, som ännu hade trotsat varje mekanisk förklaring. Man hade helt enkelt tagit för givet, att även dessa livsområden en gång skulle kunna passas in i det materialistiska systemet. Och tron på materialismen blev så småningom så grundfäst, att man alldeles glömde bort att närmare ta reda på, hur det egentligen gick med återstoden av beviset.

I själva verket blev det beviset aldrig presenterat. Vetenskapsmännen fann mycket snart, att de kommit in på orätt spår, när de förmodat, att den rent mekaniska teorin skulle kunna lösa alla problem. Inte ens för den döda naturen räckte den till. Forskningarna över magnetism och elektricitet klargjorde ganska snart att den gamla materialistiska världsbilden var oriktig. Det visade sig vidare, att också den mekaniska förklaringen av ljuset var förhastad. Den gamla, solida materien sprängdes alldeles sönder. Nu har man nästan börjat undra, om det över huvud taget finns någon materia och om inte materian är en form av energi. Problemet är nu, om det över huvud taget finns några exakta naturlagar, och man anser sig kunna bevisa, att det var en fullkomligt misstag, när de gamla materialisterna förklarade, att tillvaron var så lagbunden, att om vi i denna stund kände alla kroppar, som finns i universum, och alla krafter som verkar i dem, så skulle vi med fullkomlig exakthet kunna förutsäga framtiden och ange, vem som om hundra år skulle äga en viss gård och vad han skulle göra och tänka vid ett visst klockslag – alltid lika exakt, som vi kan förutsäga en solförmörkelse. Nu säger man, att ett sådant antagande beror på en total missuppfattning av hela strukturen i den materiella världen, som inte är sådan, att man vid någon viss tidpunkt kan bestämma dess exakta läge. Fysikerna håller som bäst på att avsätta det gamla bondförståndet, som materialisterna alltid vädjade till. De kallar tiden en fjärde dimension, som inte förekommer likformigt överallt, utan snarare ligger anhopas i universum kring planetsystemen. De säger att avståndet mellan två fasta punkter inte är exakt, utan växlar allt efter iakttagarens rörelsetillstånd. De har över huvud taget lärt oss, att världen inte på något vis är sådan, som den ter sig för våra yttre sinnen, och under alla förhållanden helt annorlunda funtad än de gamla materialisterna tänkte sig.

Så kom biologerna. De säger att den rent mekaniska förklaringen av de levande organismerna har slagit slint. Livet är något för sig, något som inte följer lagarna för den döda materien. Ett grässtrå, som växer och lyfter sig, följer andar lagar än en samling stenar och grus i en vittrande bergskreva. Den levande naturen organiserar sig, den bygger och ordnar. Den döda naturen blir endast mer likformig och nivellerad, när de blinda naturkrafterna verkar på den. Såsom någon drastiskt har uttryckt det: Den som vill få mig att tro, att ett djur är något annat än en maskin, han får först vara så god och konstruera ett lokomotiv, som inte bara smörjer sig självt, reparerar sig självt och självt ger sig ut till sitt arbete om morgonen, utan som också sätter andra små lokomotiv till världen.

Sedan kom psykologerna och hjärnfysiologerna. Inte heller bland dem har den mekanisk förklaring av livet skurit några lagrar. Jag tillåter mig att citera en av våra medicine professorer i Uppsala, som slutar en liten skrift om hjärnan med att konstatera att den materialistiska förklaringen av själslivet på det mest groteska sätt strider mot de sannolikhetslagar som obönhörligen härskar inom det materiella skeendets värld. Man måste därför anta, att det psykiska är något från det materiella väsensskilt. Några år före andra världskriget anordnade man i England en rundfråga bland alla de berömda naturvetarna i Royal Society, som anses vara en av världens förnämligaste sammanslutningar av naturforskare. Två hundra av dem deklarerades ganska utförligt sin livsåskådning. Bland dessa två hundra befanns det, att sex var materialister. Det utgör 3 %. De övriga 97 % bekände sig som kristna eller idealister av olika slag. Lika fullt kan man ännu idag få höra, att den moderna naturvetenskapen gjort det omöjligt för en ärlig människa att tro på Gud. Sådana är den stora lögnens makt över sinnena.

I själva verket är det så, att det är precis lika svårt och precis lika lätt för en modernt skolad naturvetenskapsman att bli kristen, som det är för vilken annan människa som helst. Det är inte svårare att bli kristen för en biolog än för en skräddare. Därför finns det också hela rader bland vår tids främsta fysiker, kemiker och astronomer, som öppet deklarerat sin tro på Gud. En del av dem har rentav tillsammans tagit till orda och offentligen framträtt med sin bekännelse. Att säga, att naturvetenskapen skulle göra det omöjligt för en människa att tro på Gud är alltså rent nonsens. Lika fullt finns det tusen och åter tusen människor i detta land, som aldrig tagit sitt livs viktigaste fråga på allvar, därför att de levt i en suddig föreställning om att vetenskapen bevisat att det inte finns någon Gud. Sådan är den stora lögnens makt över själarna.

En av våra ledande socialdemokratiska kulturpersoner säger i en liten populär filosofisk handbok, att materialismen såsom hypotes opererar med så många svårigheter och motsägelser, att den numera är allmänt övergiven. I modern vetenskaplig filosofi äger den inte längre några representanter. Och lika fullt finns det människor, som nästan snobba med sin materialism och anser den som bevis för att de tänker självständigt och att de följer med sin tid! Sådana är den stora lögnens makt också över förståndet.

Lika stor är dess makt över viljan. Det är nämligen inte bara en förstånds sak och en fråga om åsikter, om man förnekar Gud. Det återverkar sakta men säkert på hela livsföringen. De gamla materialisterna var ofta personligen de största hedersmän. Det föll dem aldrig in, att man ska kunna bestrida kristendomens moraliska grundvärden. De gick i själva verket omkring i kristendomens avlagda kläder. De förnekade Gud, men de hade kvar den stora massan av de kristna moralbegreppen. De såg på sina medmänniskor så som kristendomen lärt dem se på dem. Nu har det vuxit upp en helt ny generation, och förnekelsen börjar redan ärvas i tredje och fjärde led. Nu visar det sig, att den kristna moralen inte kan räddas, när man vrakat den kristna tron. Nu ställer sig på fullt allvar en fråga, som de gamla ateisterna knappast anade hela räckvidden av: Om det nu skulle vara så, att materialismen har rätt, om människan verkligen inte är något annat än en klump död materia, en tillfällig produkt av blinda naturmakters spel, om hennes liv endast är en gnista, som för en liten tid tänds i tillvaron för att sedan slockna för alltid i intets natt – ja, vad är då rätt? Vad skulle det kunna finnas, som skulle kunna bjuda eller befalla denna klump av äggviteämnen, som kallas människa, att hon ska handla så eller så? Finns det någon rimlig anledning att kräva av henne, att hon ska ta hänsyn till andra, offra sig för sina efterkommande och avstå från uppenbara egna fördelar till godo för sina medmänniskor? Är inte det enda vettiga livsprogrammet att försöka ta för sig så mycket som möjligt av njutning, lust och makt under den korta tid man nu ska existera i denna meningslösa tillvaro? När ändå hela livet bara är ett blint spel av döda naturkrafter, utan mål och utan mening, när man inte är ansvarig inför någon Skapare och när ens medmänniskor inte är något annat än kloka eller ondskefulla djur – vad finns det då, som skulle kunna ålägga mig själv moraliska plikter eller sedliga krav? Naturligtvis ingenting! Det enda naturliga livsprogrammet blir att ta för sig så mycket som möjligt av den njutning som man ändå kan avtvinga detta underliga och meningslösa liv. Så börjar den avkristnade människan leva ungefär så, som säkra syndare i alla tider har levt. Säkra syndare fruktar inte Gud; de fruktar endast skam och skada, och kan de bara slippa alla obehagliga följer av sitt handlande, så är de färdiga att göra ungefär vad som helst. I smått visar det sig i förskingringar och äktenskapsbrott, i sjuknade sedlig standard, fosterfördrivning och ungdomsbrottslighet. I världshistoriska dimensioner återvänder samma livsstil ute i världen och tar gestalt i den storpolitiska kampen om makt och livsrum. Enligt de gamla materialisternas övertygelse skulle världen nu gå mot ett tillstånd av ständigt stigande upplysning, välstånd och kultur. I stället upplever vi idag ett mellanfolkligt barbari utan motsvarighet i historien. Världen har minst av allt blivit bättre, sedan den blev modern och slutade att tro på Gud. Den har blivit brutalare och mer hänsynslös än någonsin, krigsföringen har släppt sina sista försök att låtsas ta hänsyn till humaniteten; politiken och propagandan har blivit en enda härva av medveten och fräck lögnaktighet. Slaveri och tortyr, som kristendomen i det närmaste hade avskaffat, har den moderna hedendomen med förfärande snabbhet lyckats återinföra, och människovärdet står snart lika lågt i kurs som under den antika hedendomens utveckling och av alla 1800-talets geniala upptäckter håller på att bli ett barbari utan like och ett mått av lidande utan motstycke i mänsklighetens historia. Sådana är den stora lögnens makt över viljan.

Så förmår den stora lögnen att vända allt vad människor åstadkommer med sin intelligens och sin organisationstalang till lidande och förbannelse. Höjdpunkten av år uppfinningsförmåga blir ett bombplan, topprestationen av organisation blir det totala kriget. Och allt detta sker i en värld, som enligt den stora lögnens förespeglingar skulle bli ett paradis på jorden, bara vi slutade att tro på Gud och i stället inrikta oss på att vinna denna världen och all dess härlighet! Västerlandet blöder, mörkret står tätt omkring oss och ingen hoppets stjärna lyser över det meningslösa eländet. Livet blir för tusenden och åter tusenden att födas, slita ont, träla, våndas och dö. Det är den stora lögnens triumf, den stora lögnen att det inte finns någon Gud.

Nu händer det, att den stora lögnen tar en annan gestalt. Det är inte säkert att den träder fram som ren förnekelse och materialism. Det kan hända, att den lämnar tron på Gud oantastad. Många människor är ändå lite för erfarna för att låta sig bedras så lätt. De har själva sett för mycket av Gud och haft för mycket med honom att göra för att byta bort sin tro mot grynvälling? Det lönar sig inte alltid för den stora Lögnen att förkunna, att Gud är död. Den börjar på en annan punkt istället. Den säger inte; det finns ingen Gud, utan; Det finns ingen djävul.

Det är ett tal, som fördes med stort eftertryck för trettio år sedan. det hördes gärna av många människor. Talet om den onda andemakten var ett hårt och dystert tal, som man inte gärna lyssnade till. Visserligen kunde man inte komma ifrån, att Jesus själv räknade med en mörkrets furste, som äger en kuslig makt i denna världen. Ser man närmare efter i evangelierna, finner man, att hela Jesu liv är en oavbruten kamp mot denna mörkrets makt och dess välde över människorna, alltifrån de fyrtio dagarna i öknen till den sista natten, om vilken han sade: ”Nu råder mörkrets makt”, och då han själv gick in i den stora kraftmätningen, där mörkrets furste slutligen blev slagen.

Allt det försökte man förklara bort. Jesus var ett barn av sin tid, sade man, och på den tiden hade man så primitiva föreställningar. Vi moderna människor däremot kan inte tro så krasst på det ondas verklighet. vi har varit med om kulturens enorma framsteg och humanitetens alla segrar. Vi måste tro på det doa i människohjärtat. Vi måste tro på det inneboende ljusa makterna i människonaturen och deras sakta men säkert verkande skaparkraft.

Så lät det omkring 1911, då man som bäst var i färd med att avskaffa djävulen. Tre år därefter kom det försa världskriget! Mänsklighetens ryste till: var sådant möjligt i en värld, som skulle styras av förnuftet och ledas av människohjärtats inneboende goda krafter? Nå – det skulle väl gå över. Men det drog ut på tiden, år efter år fortsatte det meningslösa människoslaktandet. Sedan kom äntligen freden, och den blev nästan ännu värre – ett permanent tillstånd av kris och kaos, omstörtningar och stigande internationell oro, tills vi slutligen hamnade i ett nytt krig – det andra världskriget – mot vilket det föregående var rena idyllen. I denna värld av lögner och löftesbrott, av deportationer och tvångsarbete av förstörelse, mord och tortyr talar man inte längre om människans naturliga godhet eller om ”kärlekens naturlag”, knappast heller om förnuftets segerkraft. Det är tvärtom kusligt uppenbart, att förnuftet är maktlöst i en värld, där dunkla drifter av penninghunger, av nationell förhävelse och privat egoism driver sitt hjärtlösa spel. Det borde vara uppenbart, att vi inte är hjälpta med teknik och organisationer – det behövs också en god och osjälvisk vilja. Men det borde också vara uppenbart, att en god och osjälvisk vilja inte hör till människans naturliga utrustning. Det finns tvärtom någonting inom henne, som först måste brytas och bindas, innan den goda viljan kan triumfera. Det heter egennytta, själviskhet, synd, ”att vilja vinna sitt liv”. Det är därför som det är nödvändigt, att det verkligen sker en omvändelse, en radikal förnyelse av viljeriktningen hos människan, om inte hennes inneboende ondska, hennes tröga själviskhet och hennes moraliska feghet ska ta ut sin rätt – för att sedan millionfalt sammanräknat ta gestalt i krig, rashat, socialt elände och hänsynslös maktpolitik.

Inför upplevelsen av det ondas uppenbara makt i världen börjar till och med en och annan förnekare säga, att om han inte kan tro på Gud, så måste han i alla fall medge, att det finns en djävul. Det är inte längre så lätt att blunda för sanningen. Den naiva tron på det goda i människan har visat sig vara ett jättelikt misstag. Att den ännu vid sekelskiftet hade ett sken av sanning, berodde helt enkelt på att kristendomen då hade genomsyrat västerlandet så pass, att vissa kristna grundvärden började bli allmänt respekterade. Man började räkna med människovärdet även när det gäller sjuka och värnlösa. Man erkände kärleken som en grundprincip för all mänsklig sammanlevnad. Allt detta, som var den kristna trons frukter, höll man helt troskyldigt för medfödda beståndsdelar av människonaturen. I själva verket har det bara behövts ett halvt sekel av avkristning för att alltsammans skulle strykas bort. Det borde nu vara ganska uppenbart, att det inte växer kristna frukter på ett hednings träd. Där plockar man i stället hedendomens frukter, och de heter varken människovärde eller människokärlek, utan rashat, barnamord, otukt, terror och koncentrationsläger. Vad som för femtio år sedan ansågs fullkomligt uteslutet i vår civiliserade värld, det är nu dagligt nyhetsstoff i varje tidning.

Så har den stora lögnen utfört sitt verk bland människorna. Förnekandet av djävulen var bara inköpsorten. Sedan kom de ödesdigra slutsatserna: Eftersom det inte finns någon ond andemakt, behövs det inte heller någon avgörelse. Efter som vi är goda av naturen, behövs det ingen omvändelse. Eftersom talet om djävulen är förlegad, så måste väl också talet om förtappelse och domen vara det. Därför kan det inte vara så noga med hur vi lever. Guds bud kan inte vara så bokstavligt menade. Egentligen är det väl inte nödvändigt att tala om synd… På den vägen har den stora lögnen nått sina bästa resultat, dem som västerlandet nu håller på att skörda i blod och tårar.

I släptåg med lögnen nummer två kommer lögnen numer tre. Den lyder: Var och en blir salig på sin tro eller fason! Eftersom det inte finns någon djävul, men kan hända en Gud, så finns det i varje fall bara en möjlighet (om det nu finns något liv efter detta) och det är att den som dör kommer hem till Gud. Hur man sedan tänker sig Gud och hur man gestaltar sitt liv, det kan egentligen komma på ett ut.  Alla vägar leder till Rom och alla sorters tro leder till salighet!

Den lögnen kan synas ganska ofarlig. Men den är det inte! Den har nämligen en farlig tillämpning med sig, som sticker upp huvudet, så snart en människa börjar tro, att var och en blir salig på sin tro. Den säger: Eftersom var och en har sin väg till Gud, är det inte nödvändigt att du går i kyrkan och inte heller att du håller på med att läsa bibeln eller att bedja. Du kan lika bra hämta din uppbyggelse i naturen eller genom att betrakta skön konst eller kanske rent av genom att läsa modern litteratur. Så slutar människan att bedja och bruka Guds ord. Därmed släpper hon i själva verket den räddningslina som hindrar henne att sjunka ned i djupet. Nu får hon inte längre några kraftiga och nyttiga påminnelser om de ting som hon inte får göra. Hon litar på sitt samvete, men samvetet är i själva verket en ganska grumlig spegel, där ingen kan se Guds vilja klart, som inte på annat vis hörd en förkunnas. Med tiden kan man lura henne, både att det är tillåtet att skilja sig och att det inte går att deklarera rätt, eller att man inte får vara så noga i affärer eller att det rentav kan vara hälsovådligt för ungt, ogift folk att hålla sjätte budet. tiden är full av exempel på sådan moralisk villervalla. Därför kan en människas samvete med åren bli ungefär hur rymligt som helst. Ting, som man inte skulle ha drömt

S om att göra på den tiden, då man ännu bad och gick i kyrkan, och saker, som man skulle ha blygts för inför sina gamla hedervärda föräldrar, blir med åren ganska naturliga. Samvetet tystnar. När det inte längre stöds av Guds ord, orkar det inte med att hävda sig mot allmänna opinionen. Där tron dör, där förtvinar också moralen! Det är den stora lögnens triumf!

Så lyfter den stora lögnen sitt försmädligt grinande ansikte över vår värld och betraktar med välbehag sitt verk. Låt oss prisa Gud för at den trots allt inte har vunnit seger, och för att det ännu finns en stor Sanning att ställa i dess väg. Ännu har vi kvar det sanningens vita baner, som vi kan lyfta mot lögnens svarta skyar.

Den stora Sanningen, som en lidande värld längtar efter, och som varje stackars människa får fly till, när hon börjar finna livet meningslöst, den lyder först och främst så: Gud lever! Det finns en Gud, en levande Gud, som ingalunda har glömt sina människobarn. Den levande Guden sänder oss alltjämt bud. Han talar och säger:

När du söker Herren, din Gud, då ska du finna honom, om du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ. När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar, då ska du vända åter till Herren, din Gud, och höra hans röst. Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han ska inte överge dig eller fördärva dig. Han ska inte förskjuta det förbund som han har ingått med dina fäder och med ed bekräftat.

Dessa löftesord från 5 Moseboken kap. 4:29-31 står ännu fast, och vi kan spänna dem som en hoppets båge över en olycklig värld. När du är i nöd, när livet börjar bli grymt och meningslöst, när du bävande undrar vart detta bär hän och vad det nu en gång ska bli av dig, stackars ensamma människotrasa, kastad ut i universum, omgiven av världsalltets stor, gåtfulla mörker – då står Gud där plötsligt ingen och säger, att han har tänkt på dig hela tiden, följt dig med sin blick så som man följer sitt eget barn, och aldrig glömt det förbund han har slutit med dig. Ty ett förbund har Gud slutit med dig. Han slöt det, när han räckte ut sin hand och lät den vila på dig och sade: Detta barn är mitt!

Ack detta heliga dop, som för oss människor så ofta är den tommaste av alla ceremonier! För Gud är det djupt allvar. Ingen far på jorden kan mena större allvar, när han adopterar ett barn, än Gud gör när han tar en liten människa upp i sitt förbund och lovar det del i sitt eviga rike. Ett sådant barn glömmer Gud aldrig. Därför har han följt dig år efter år. Han har sett allt. Han har säkert sörjt många gånger. Men i denna stund vill han varken håna eller slå. Han säger inte skadeglatt: Där ser du hur det går! Han säger endast åt sin arma, lidande mänsklighet: Jag är en barmhärtig Gud. Om du nu söker mig, så ska du finna mig om du frågar efter mig av allt ditt hjärta och av all din själ. Detta är Guds löfte: Gud kommer att finna, bli fullt och lyckligt viss om att äga honom. skriv in det ordet outplånligt i ditt hjärta. Du kommer att finna Gud – om du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ.

Det är villkoret. Med mindre finner ingen Gud. Gud ska sökas med hjärtat, inte bara med förståndet. Det är inte forskarens sak att föra oss till Gud, inte heller filosofens. Naturvetenskapsmannen står slutligen vid en gräns, där hans instrument och hans metoder inte hjälper honom längre. Han står där och spejar ut i en värld, som för evigt är oåtkomlig med mikroskop och stjärnkikare, därför att den består av ting som varken kan mätas, vägas eller ses. Det blir allt fler forskare, som står vid den gränsen och säger, att de redan här i världen har funnit spår av en högre vilja och ett världsförnuft – en Designer i universums obegripligt sinnrika konstruktion, i livets under, i den märkvärdigt förnuftsmässiga anpassningen hos ett litet embryo som inte får utveckla sig normalt. De har stött på Något, som de aldrig kan nå med den exakta forskningens metoder. De kan också säga oss, att det i deras vetenskap inte finns någonting som hindrar dem att vara troende kristna. Men Gud själv kan de inte finna åt oss, så länge de endast arbetar med vetenskapens metoder. Ty vetenskapen når endast så långt, som det yttre ögat ser. Den befattar sig endast med de ting som kan vägas på våg eller mätas i centimeter. Därför är de inte heller forskningens och vetenskapens sak att föra oss till Gud.

Det var inte heller med tanken eller synglaset vi skulle söka efter Gud. Det var med hjärtat! Att söka Gud av hjärtat betyder inte att stå som en kritisk iakttagare, som ber gud legitimera sig och bevisa sin identitet. Det betyder inte att anställa experiment med Gud för att se, om han möjligen är sådan, att man kan acceptera honom. Utan det betyder att nalkas honom så som människan är pliktig att nalkas Gud: med tillbedjan och vördnad, beredd att lyda honom, så snart man förstått hans vilja, och beredd att ge honom rätt, även om han skulle ställa mig själv till svars.

”Av allt ditt hjärta”. Inte av halva ditt hjärta! Det är därför som det inte räcker att någon gång på en begravning eller en julotta kännas sig gripen och längta efter att bli viss om det eviga livet. Gud har anspråk också på våra övriga dagar, både söndagarna och vardagarna. Att söka Gud av allt sitt hjärta betyder att verkligen göra något för att finna honom, att läsa om honom och höra om honom; vidare att bedja så att man talar till honom, och göra allt detta av hjärtat, så som man gör, när man med sitt väsens innersta sträcker sig efter den Fader som man längtar efter och älskar och som man är beredd att tålmodigt vänta på, även om han inte genast uppenbarar sig.

Så länge man sitter till doms över Gud och söker sig en Gud, som man tycker skulle kunna passa, finner man inte den levande Guden, ty han står emot den högmodige. Men var och en som nalkas honom, beredd att böja sig för Gud, just sådan Han är, och beredd att offra sina käraste fördomar och sina mest älskade skötesynder för hans skull, ska finna att Gud lever! Han ska finna, att Gud själv skapar tro hos honom genom sitt ord, att han blinda själ blir seende och att han får något, som varken är vetenskapliga bevis eller logiska slutsatser, utan levande visshet om den levande Guden, en visshet, som han aldrig kan bevisa för den blinde tvivlaren, men som håller att leva och dö på.

Lämna ett svar