Ingenting nytt under solen

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad får människan ut av all sin möda under solen? Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma. Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång. Vinden blåser åt söder, så slår den om mot norr, ständigt slår vinden om, slår om och vänder igen.

Alla floder flyter mot havet, men havet blir aldrig fullt. Dit floderna har vandrat vandrar de alltid på nytt. Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt. Ögat blir aldrig mätt på att se, örat får aldrig nog av att höra. Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: »Det här är nytt!« så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid. Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter.

Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. Jag föresatte mig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen. Tungt är det arbete Gud har lagt på människan. Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind. Krokigt kan inte bli rakt. Vad man inte har kan man inte räkna. Jag tänkte: Jag har samlat större visdom än någon som före mig har härskat över Jerusalem. Jag har trängt djupt i vishet och vetande. Jag föresatte mig att förstå vad vishet och vetande är, vad dumhet och dårskap är, men jag har insett att också detta är ett jagande efter vind.

Lämna ett svar