Söndagen 9 april firar kristna kyrkan PÅSKDAGEN då temat är KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN. Det handlar förstås om den största händelsen som någonsin hänt, eller kommer att hända i vårt universum. Gud gav, genom sin enfödde Son Jesus Kristus, sitt liv för alla våra synder. Han övervann även döden, som var det yttersta straffet vi människor var dömda till.

Påsken är den största högtiden under det kristna kyrkoåret och firas till minne av att Jesus enligt Nya Testamentet led, dog och uppstod för att var och en som tror på honom skulle bli förlåten för sina synder och få evigt liv. Den kristna påsken är till sin natur, både genom händelser och tidpunkten när den infaller, kopplad till den judiska påsken, vilken firas till minne av Gamla Testamentets berättelser om judarnas uttåg ur Egypten efter år av slaveri. Högtidens svenska namn kommer också från dess hebreiska namn ”פֶּסַח” (pesach), vilket betyder ”passera” eller ”gå förbi” och tydligast pekar på den judiska innebörden av högtiden. Det engelska ordet easter och tyskans Ostern kommer av den germanska fruktbarhetsgudinnan Ēostre. Gemensamma regler inom kristendomen för att bestämma vilken kalenderdag påskdagen infaller på anses av tradition ha uppstått vid det första konciliet i Nicaea år 325. Regeln säger att påskdagen infaller den första söndagen efter den första ecklesiastiska fullmånen som infaller på eller efter 21 mars. I Sverige har samma regler använts för att bestämma när påsken infaller sedan 1844. Påskhelgen består av skärtorsdagen, långfredagen, påskafton, påskdagen och annandag påsk. Veckan innan påskhelgen kallas stilla veckan och veckan efter påskveckan.

Texterna hittar du här nedan:

Jon 2
Her­ren lät en stor fisk slu­ka Jo­na. I tre da­gar och tre nätter var Jo­na in­ne i fis­kens buk. Däri­från bad han till Her­ren, sin Gud:

Apg 13:32-37
Vi förkun­nar alltså för er det­ta bud­skap: löftet som fäder­na fick har Gud in­fri­at åt oss, de­ras barn, ge­nom att låta Je­sus upp­stå, som det he­ter i and­ra psal­men: Du är min son, jag har fött dig i dag. Och att han lät ho­nom upp­stå från de döda så att han ald­rig mer skall återvända till förgäng­el­sen, det har han sagt med des­sa ord: Jag skall upp­fyl­la åt er de he­li­ga och orygg­li­ga löften jag har gett Da­vid. Ty på ett an­nat ställe säger han: Du skall in­te låta din he­li­ge möta förgäng­el­sen. Da­vid, som på sin tid tjänat Guds vil­ja, in­som­na­de och före­na­des med si­na fäder och mötte förgäng­el­se.

Joh 20:1-18
Ti­digt på mor­go­nen ef­ter sab­ba­ten, me­dan det ännu var mörkt, kom Ma­ria från Mag­da­la ut till gra­ven och fick se att ste­nen för ingång­en var bor­ta. Hon sprang ge­nast däri­från och kom och sa­de till Si­mon Petrus och den and­re lärjung­en, den som Je­sus äls­ka­de: ”De har flyt­tat bort Her­ren ur gra­ven, och vi vet in­te var de har lagt ho­nom.” Petrus och den and­re lärjung­en be­gav sig då ut till gra­ven. De sprang båda två, men den and­re lärjung­en sprang for­ta­re än Petrus och kom först fram till gra­ven. Han lu­ta­de sig in och såg lin­ne­bind­lar­na lig­ga där men gick in­te in. Si­mon Petrus kom strax ef­ter, och han gick in i gra­ven. Han såg bind­lar­na lig­ga där, lik­som du­ken som ha­de täckt hu­vu­det, men den låg in­te till­sam­mans med bind­lar­na ut­an hoprul­lad på ett ställe för sig. Då gick också den and­re lärjung­en in, han som ha­de kom­mit först till gra­ven. Och han såg och trod­de. Ännu ha­de de nämli­gen in­te förstått skrif­tens ord att han måste upp­stå från de döda. Lärjung­ar­na gick se­dan hem igen.

Men Ma­ria stod och grät ut­anför gra­ven. Gråtan­de lu­ta­de hon sig in och fick då se två äng­lar i vi­ta kläder sit­ta där Je­su kropp ha­de le­gat, en vid hu­vu­det och en vid fötter­na. Och de sa­de till hen­ne: ”Varför gråter du, kvin­na?” Hon sva­ra­de: ”De har flyt­tat bort min her­re, och jag vet in­te var de har lagt ho­nom.” När hon ha­de sagt det vände hon sig om och såg Je­sus stå där, men hon förstod in­te att det var han. Je­sus sa­de till hen­ne: ”Varför gråter du, kvin­na? Vem le­tar du ef­ter?” Hon trod­de att det var trädgårds­vak­ten och sva­ra­de: ”Om det är du som har bu­rit bort ho­nom, her­re, så säg mig var du har lagt ho­nom, så att jag kan hämta ho­nom.” Je­sus sa­de till hen­ne: ”Ma­ria.” Hon vände sig om och sa­de till ho­nom: ”Rab­bou­ni!” (det är hebre­is­ka och be­ty­der mästa­re). Je­sus sa­de: ”Rör in­te vid mig, jag har ännu in­te sti­git upp till min fa­der. Gå till mi­na bröder och säg dem att jag sti­ger upp till min fa­der och er fa­der, min Gud och er Gud.” Ma­ria från Mag­da­la gick då till lärjung­ar­na och ta­la­de om för dem att hon ha­de sett Her­ren och att han ha­de sagt det­ta till hen­ne.