Tankar

Moral eller livets mening kan inte existera utan en gudom

Hur moraliska vi postmoderna och ateistiska människor än försöker vara, eller bli, så saknar vi själva essensen, eller själva meningen, med både moral som livet om vi saknar möjlighet att koppla samman moral och liv med en gudom. Om vi inte har någon evig att svara emot, ja, då har vi heller inget egentligt att leva för.

För att kunna tala om moral eller om livets mening så behöver vi, för vår moral såsom mening, någon att svara inför. Den enda som kan stå såsom den vi svarar för är en Gud. Det var något som alla de gamla filosoferna trodde fullständigt på, oavsett de var vetenskapsmän eller kvinnor. På samma sätt är det för dem lyckligt lottade som i slutet av sina liv har fått möjligheten att summera vad de har varit med om, och i bästa fall även lite tid för att försona sig med den ondska de hade dragit på sig.

Oavsett hur framgångsrik en människa har varit så har hennes framgångar aldrig varit någon att hänge sig åt vid den stund de varit på väg att lämna allt jordiskt. Har dessa framgångsrika saknat självaste grunden för ett mänskligt liv, Gud, så har de varit lika tomma som de var före sina framgångar. Framgångarna har aldrig gett dem en evig tröst, tvärtom. Många av de mest kända kulturpersonligheter som levt här på jorden har i många fall själva avslutat sina liv, eftersom de saknat någon att koppla ihop sitt liv med.

Utan Gud så kan vi så som moraliska varelser inte ens veta vad själva meningen med våra liv är. Vi saknar helt enkelt förmågan att koppla ihop, eller summera vårt liv, moraliskt och existentiellt om vi inte har en Gud att stå inför. Vi behöver som människa Gud för att en rättvisa ska existera. Utan Gud skulle alla de som har begått fruktansvärda brott komma undan, men med en Gud som dömer kommer alla att få det de förtjänat.

Utan Gud kan heller inte evigheten ha någon mening alls. Hur vi än vrider och vänder, ut och in, på vårt liv, så inser vi, förr eller senare, att livets egentliga mening faktiskt handlar om att vi har blivit till för ett specifikt ändamål. För att han skulle ha ett objekt att älska och för att vi skulle finna andra objekt för att älska och bli älskade tillbaka. Vi finns helt enkelt för att det finns en mening med att vi blev till. Vi föddes för ett specifikt mål. Vi föddes för att Gud älskar oss och för att vi skulle föra vidare den kärlek som Gud har gett oss. I annat fall är själva livet meningslöst. Därför tycket jag att det är underligt att så många tilltalas av ateism, existentialism och relativism. Ingen av dessa läror har något att komma med när det gäller frågan om livet mening. De har heller ingen moral att tala om, utom att den starke överlever medan de svaga går under. Det är det enda dessa ismer kan presentera.  Vilken tomhet!

Existentialister, relativister och de som har byggt sitt liv på tron på Darwins teorier kan därför heller aldrig argumentera i frågor som gäller varken moral eller mänsklig existens. Deras svar på livets självaste mening är att det handlar om en slump. Det är alltså en slump att vi blev till. Det spelar inte heller någon som helst roll vad vi gör, eller låter bli att göra, eftersom vårt liv ändå inte räknas, eftersom det inte finns något evigt liv efter den kroppsliga döden.

Men hur ger då dessa ateister, existentialister, relativister, med flera sina barn en gnista av hopp. Kan de föra vidare en tro till sina barn om barnet bara får tro på vad den ser och vad den kan bekräfta via vetenskapen, så långt den räcker? Vad är det för hopp och tro som materialisten för vidare till sin efterkomma? Vad är det för förklaring på livets mening som existentialisten och relativist ger sitt barn? Meningen med vårt liv, självaste essensen, handlar i första hand om att vi blivit till för att vi är skapade som eviga varelser. Vi kommer att existera för evigt. Det är vad Gud, genom Jesus Kristus, säger. Och om våra liv är evigt så innebär det även att den fortsätter för evigt efter att vår förgängliga kroppsliga hydda har gett upp och dött. Den är av jord och ska åter bli jord, säger prästen vid begravningar. Men vi själva, vi är ju mer än bara vår kropp. Vi har ett psyke, vi har en ande och dessa väsen i oss är det vi egentligen är. De kommer ju inte att dö en kroppslig död, utan kommer att finnas för evigt. Det är just den delen av oss som Paulus menar är evig och som Jesus så ofta talar om när han säger att himmelriket är nära. Vi är Guds tempel! Och är vi ett Guds tempel så är vi oerhört värdefulla. Vi har en större mening med våra liv än vad vi kunnat föreställa oss här på jorden. Men eftersom vi är eviga varelser så kommer vi även att stå inför evighetens Herre och Mästare. Det är då vi ska svara för allt det vi gjorde eller lät bli att göra här på jorden. I annat fall finns existerar ingen rättvisa. Rättvisans huvudskäl är att det finns en evighet, detta vet vi som moraliska varelser. Vi vet när vi begår felaktigheter, trots att vi ofta kastar dem ifrån oss och skyller på andra. Innerst inne vet vi att vi har begått ett brott. Och det är först när vi har erkänt att vi har begått ett brott som vi blir på riktigt fria människor.

Ett samhälle som finner sin glädje i att leva sekulärt, med relativism eller materialism som själva målsättningen kan knappast hitta själva meningen med livet. Utan Gud finns inget annat än tomhet. Detta vet alla de som legat längre tid i sjuksängen och fått tid att fundera och reagera på sin torftiga livsgärning. När döden kommer för att avsluta vårt kroppsliga liv, då finns inget annat än det vi byggt på under vårt liv här på jorden. Har vi levt för ateism, materialism, relativism och sekulära sanningar, då har vi knappast något att hänge oss åt när dödens kalla hand lägger sig på vårt bröst och påminner oss om vår förgänglighet.

Men har vi en tro på Gud och på Hans enfödde Son, Jesus Kristus, då har vi något att se fram emot. Visserligen är vi väl medvetna om att vi måste göra räkning för allt det vi misslyckats med, men trots det så har vi ändå någon att vända oss till och någon att be inför. Vi vet att vi kommer att ställas inför domaren. Om vi saknar advokaten, som vi bygger relation till under vår jordiska vandring, då kan vi hänvisa till honom och be honom föra vår talan. Han har ju gett sitt liv i lösen för våra synder. Och eftersom han står fast vid sitt ord så kommer domaren att släppa in oss till evigheten. Inte för att vi varit duktiga eller är förtjänta av det, utan för att Hans enfödde Son har dött för oss.


Är sanningen död?

Kan det vara så att den absoluta sanningen, som existerat tidigare, är död? Svaret är sorgligt nog ett kort och gott JA! I det flesta fall är detta påståendet helt sann, eftersom den tidigare existerande absoluta sanningen är tillintetgjord i vårt postmoderna samhälle, och detta på grund av vi som postmoderna människor numera lever utifrån relativism, som inte kan veta vad ex. skam är för något. Det innebär bl. a att en sanning är bara det den enskilde postmoderna människan tycker ska vara sant. Det är just därför som den numera populära politiska korrektheten har fått en sådan kraft i vårt postmoderna samhälle. Är vi inte politiskt korrekt så lär vi få leva utanför det postmoderna samhället. Det postmoderna samhället är oerhört duktig på att döma, men de dömer inte längre efter givna absoluta sanningar, utan utifrån vad enskilda postmoderna människor tycker är sant. Det sagda en faktiskt en sanning som ingen kan argumentera emot, detta eftersom relativism och existentialism har förintat allt vad sanning är, eller skulle kunna vara. Ingen enda enskild postmodern människa kan längre peka på en absolut sanning utanför sig själv, vilket innebär att var och en bär på sin egen sanning, oavsett det är en mördare, en lokalvårdare eller annan godtrogen medborgare.

I vår postmoderna tid behöver nämligen ingen längre tro på någon gudom, detta eftersom även gudomen blivit en relativism. Det spelar ju inte längre någon roll vilken gud du talar om, i alla fall om vi har lyssnat på vad påven i Rom deklarerat. Det som predikas ut till alla handlar alltså inte längre om någon absolut sanning, utan om något som är relativt, alltså något som vem som helst kan ta ställning för eller emot.  Den så kallade kristna kyrkan, och flertalet av dem som kallar sig kristna, har även de tappat greppet om det Jesus har sagt. När Jesus sade; Jag är Vägen, Sanningen och Livet så kan det alltså numera handla om vilken väg, sanning eller liv du helst tycker. Men om vår mänsklighet tappar greppet om den enda Vägen, den enda Sanningen och det enda Livet som bär till ett evigt liv så förlorar de även målsättningen med sitt eget liv. Eftersom vårt postmoderna samhälle har raderat allt vad absoluta sanningen är för något så har den även kastat ut definitionen på vad skam är för något. I vår tid behöver ingen längre skämmas. De utgår ju bara utifrån sin egen sanning. Hade den absoluta sanningen existerat så hade de tvingats till att skämmas för sin egoism.  I alla fall om de hade känt igen den absoluta sanningen. Men eftersom man inte längre behöver ha en relation till någon absolut sanning, som bara Gud står för genom Jesus Kristus, så behöver man heller inte längre skämmas, för något alls.

Den postmoderna samhällets sekularisering är en direkt följd av att man kastar ut eller raderat den absoluta sanningen. Vårt nutida postmoderna och sekulariserade samhälle är inte ens längre jämförbart med de samhället som vi tidigare sade att hedningar bodde i, eftersom hedningarna i motsats till den postmoderna människan trots allt ägde möjligheten att känna skam. I vår tid har människorna inget att skämmas för, oavsett vad de väljer att utföra, eller låter bli att utföra.

Vårt postmoderna samhälle har i stället skapat människor som är mer avskyvärda än någonsin förr.  De gör till och med sådant som var helt otänkbart och kränkande för våra förfäder. De älskar dem som säger sig lida eller som säger sig bli misshandlade av samhället. De behöver inte ha några som helst bevis, utan det räcker med att de syns i någon dagstidning, i TV eller hörs i radion. Alla dessa stackars krakar tar vi gärna hand om och vårdar ömt. De spelar heller ingen större roll om de ljuger, bara de ser ut att lida eller ha blivit misshandlade av samhället. För numera behöver ingen enda längre bevisa att de faktiskt talar sanning. Det räcker gott och väl med att de själva tycker att de äger sanningen. Det är helt legitimt att ljuga, bara man ljuger så att alla tror på det. Ni har väl hört dem som blivit tillfångatagna på bar gärning. De är ju alla oskyldiga, trots att ekonomer i riksdagen deklarerar att de åtnjutit ex. ett ekonomiskt stöd i god tro. Om de ljuger eller talar sanning är inte särskilt intressant.

Den avskyvärdhet som relativismen, privatisten och existentialismen har åstadkommit med vårt postmoderna samhälle och dess invånare innebär att ingen behöver längre skämmas. Partipolitiker kan helt öppet begå olika slags brott mot sina väljare, fast de enligt alla möjliga och omöjliga sätt är satta att tjäna sina väljare. Ingen av dem behöver längre skämmas, fast de skulle åka fast med fingrarna i syltburken. Det är möjligt numera i vårt postmoderna samhälle eftersom vi lever i ett samhälle som bedömer alla och allt utifrån relativism; alla har sin egen sanning och kan därför inte begå några allmänna brott. För brott existerar ju bara när man gör något som man inte själv skulle vilja utföra, man gör något mot sig själv, och eftersom de är du själv som står för moralen och det saknas absolut sanning, ja, då finns inget utanför dig själv att jämföra med.

Den absoluta sanningen började kastas ut under 1920-talet åtminstone här uppe i vårt postmoderna samhälle. Kyrkan var en av de sista myndigheterna som avskaffade den absoluta sanningen. De slängde ut all den absoluta sanning som alltid är sammankopplat med Guds Ord. Nu behövde man inte längre Guds Ord och dess absoluta sanning. Det räckte gott och väl med de politiker som väljarna valde som sakkunniga i kyrkans olika organ. Och de i sin tur gjorde bara som de lärt sig. De levde ut den postmoderna människans metoder, vilket innebär att Guds Ord och dess absoluta sanning var tvungen att ge vika för nya postmoderna idéer. En kyrka kan inte gå emot det postmoderna samhället tyckte politikerna och ämbetsbärarna bejakade det beslutet. Numera kan man alltså inte längre hitta någon absolut sanning, inte ens i den kristna kyrkan. Och en absolut sanning kan inte existera så länge man väljer att stå utanför en levande tro och tillämpning av det Jesus Kristus har sagt och gjort. Den absolut sanningen är ju omkring 2000 år gammal och nu behövde även den kristna kyrkan följa det postmoderna tänkandet och levernet.

Tråkigt nog så kommer inte en enda människa i det postmoderna samhället att leva lycklig, eftersom de inte längre kan koppla ihop sig med den absoluta sanningen. Den relativa och postmoderna människan kan heller inte längre veta vem hon är, vart hon ska eller varför hon överhuvudtaget finns till i denna ljuvliga tillvaro. För hon har inte längre möjlighet att jämföra sig med en absolut sanning. De finns ju numera lika många sanningar som det finns människor!

Denna absoluta sanning är fortfarande lika sann så som påståendet; om du finner en anledning att hata någon så lär du även hitta en orsak till att hata den just denna någon. En orsak till att så många begår självmord i vår postmoderna tid beror, tror jag, i stor utsträckning på att vi har förlorat förmågan att hitta den absoluta sanningen. Hittar vi tillbaka till den så kommer vi även att få veta sanningen om oss själva. Vi kommer även att få reda på vad egentlig relativism, sekularism och det postmoderna samhället strävat så intensivt efter. Den gemensamma nämnaren dessa så kallade ”ismer” har är att sprida lögn och bedrägeri, i den höga grad så att ingen enda längre ska hitta tillbaka till den absoluta sanningen. För den absoluta sanningen hittar man bara hos Jesus Kristus och i allt det han sagt, äger och har tillgång till. Det är om just detta vår mänskliga kamp här i tiden handlar om. Fortsätter vi att gynna relativismen, privatisten, existentialismen och det postmoderna samhället så finns bara en lösning. Allt kommer att rasera, vilket Gud har sagt i sitt ord. Han säger att de som vänder honom ryggen, dem låter han gå till sitt eget. Och om vår målsättning är vår egen moral, vår egen trygghet, våra egna mål och medel, ja, då räcker det knappast långt.


Det goda samhällets TV (DGS-TV)

En till webb-TV kanal som är av intresse, och som tar upp aktuella och angelägna ämnen i dagens samhälle heter ”Det goda samhällets TV” eller DGS-TV. I de program som sänds på deras hemsida, eller via youtube.com, debatteras många ämnet som vi vanligtvis inte får läsa om i våra reguljära medier. Jag tror att det är oerhört viktigt att det finns en frihet, särskilt nu när Internet och vad den erbjuder blivit många fleras möjlighet att ta del av information som inte är färgad av ex. partipolitik eller andra samhälleliga krav på ensidighet, där endast en åsikt får uttala sig medan andra bannlyses eller förbjuds. Genom att fler TV-kanaler publiceras så erbjuds fler människor att ta del av händelser på ett sätt som tilltalar deras uppfattning i olika sakfrågor än att tvingas svälja allt vad public-etablisimanget eller public-media är den enda sanningssägaren.


Svensk Webbtelevision, en viktig funktion

Jag har fortfarande frihet att acceptera allt som händer och pågår i vårt samhälle! Det lättaste valet är att fortsätta vara apatisk och acceptera allt som händer och sker, ont såsom gott, detta eftersom det ställningstagandet inte kräver någon som helst prestation. Jag kan även börja ställa vissa kritiska frågor kring det som händer i vårt land och samhälle, och dessutom anstränga mig för att söka svar på alla de svåra frågorna. Vad jag än väljer så kommer mitt val att påverka livet i just de lilla samhället där jag befinner mig just nu, oavsett jag vill det eller inte. Mitt val kommer att få vissa konsekvenser. Jag kan alltså fortsätta blunda och acceptera allt, t.ex. att låta våra parti- politiker fortsätta driva igenom sådant som gynnar dem själva medan de fattiga blir fattigare och den rika rikare.

Efter att ha suttit och lyssnat på ett antal föredrag och intervjuer publicerade av Svensk Webbtelevision har jag insett att jag, medvetet och omedvetet, bidragit till att förstöra tillvaron för min nästa. Detta har jag medverkat till genom låta bli att reagera och agera. Jag har alltså tillåtit det onda fortsätta påverka vår tillvaro. Efter timmars lyssnade och analyserande har jag äntligen insett att jag är lika skyldig som alla dem som faktiskt utför ondska, både inför min nästa som inför min Herre och Gud. Jag föddes till just denna tillvaro för att arbeta och agera för att rättvisa ska råda för alla i samhället, inte direkt för att inneha en direkt makt att påverka på de stora scenerna, men ändå makten att påverka i det lilla, i den del av tillvaron som jag befinner mig i just nu!

Jag kan alltså inte längre stå vid sidan av och tyst titta på medan medmänniskor blir angripna av det onda. Jag kan heller inte längre acceptera att vår media hyllar alla dem som medvetet väljer att begå sådant som gynnar dem själva men som skadar deras medmänniskor. Jag kan inte längre sitta tyst och tiga och titta på när media och partipolitiker medvetet arbetar för att öka makten hos dem själva och emot de svagaste i vårt samhälle. Jag kan inte längre acceptera att de som har faktisk makt står så som ett hinder för att rättvisa ska skipas. NU är det är dags att ta ställning mot dem som arbetar för Ondskans herre och ställa sig i kön för dem som arbetar för det goda och dess Herre och Gud.


Rädsla, är det en komponent i den nya religionen

Om man väljer att avsätta tid för att försöka sätta sig in i frågor som rör vår miljö så måste man på fullt allvar försöka lyssna på dem som framträder främst via vår media! Oavsett vi vill, eller inte, undkommer vi inte det så kallade ”miljöhotet” eller larmet om miljön. Oavsett vilket naturprogram man än tittar på så avslutas filmen oftast med påminnelsen om hur vi har ställt till det. Programmet pekar helt fränt på det direkt hotet som vi är skyldiga till. Det är alltså vi som utgör hotet för hela naturen! Detta får man höra ofta, och situationen är enligt de flesta naturvetare besvärande. Enligt viss information får vi även veta att vår jord är på väg att kollapsa och vidare att vi inte har så lång tid kvar. Men när man sitter och lyssnar på riktiga forskare inom olika områden inom naturvetenskap stöter man även på ett lugn som inte går att bortse ifrån. Det som håller på att hända är ingen direkt katastrof. Vår natur har alltid fluktuerat under årtusendena. Det som framförs i flera median idag handlar ofta om en slags skrämsel-propaganda, information som inte stämmer med direkt forskning och fakta. Forskare, oavsett de är doktorer, professorer eller doktorander inom olika områden gällande vår miljö säger något helt annat än vad vår media och våra politiker gör. Vem ska jag tro på?

Väljer jag att lyssna på Lars Bern, doktor i teknisk fysik, som har arbetat med frågor kring vår miljö sedan årtionden, så inser jag att det existerar en skrämselpropaganda. Och denna skrämselpropaganda framförs, enligt Lars Bern, av en sekt, som han menar tillhör en slags domedagsreligion. Denna så kallade domedagsreligion inkluderar, enligt Lars Bern, samtliga ingredienser som finns inom så kallade religioner som förespråkar världens slut. Domedagsreligionen har även sina speciella profeter. Och dessa har tydligen alltid förtur att delta i media och i samtalen med våra politiker i Sverige. En av de mer kända profeterna är miljöministern Löven, en annan är ärkebiskopen, men många fler finns, både kända och okända, säger Lars Bern. Jag är medveten om att Lars Bern är en erkänd forskare inom dessa områden. Han är även erkänt duktig på det han har arbetat med under större delen av sitt liv. Att höra denne äldre och respekterade forskare säga att vi håller på att bli vilseförda av en domedagsreligion är skrämmande. Och vidare att denna domedagsreligions mest framträdande profeter framför en medveten propaganda, som leder många människor till en obefogad rädsla, något som kommer att leda till än större sociala skillnader i framtiden. Se bara på frågan om elbilar. Vilka är det som har råd att investera i en elbil, jo, de som har en hög inkomst. Om vi tänker efter så är det som händer rent skrämmande.

Vad ska vi då tro om vår lokala och globala miljö? Är det verkligen så skrämmande som t.ex. SVT framför via programmet Ekdal och Ekdal? Eller försöker man medvetet att vilseleda oss tittare och lyssnare? Ska vi tro på det som Lars Bern säger så lever vi, enligt dessa falska profeter, i sista tiden. Världen håller på att gå under! Men det är inget nytt hot, berättar Lars Bern. Detta har sagts vid många tillfällen tidigare, men trots att dessa hot har framförts en mängd gånger tidigare så har de inte blivit mer verkliga för det, och kommer knappast att bli mer verkligt säger Lars Bern. Denna angelägna fråga är kanske än mer viktig för oss som tror på Gud och Hans son, Jesus Kristus. Som kristen så bör vi definitivt inte vara oroliga för det som händer. Enligt Guds egna ord i Bibeln så kommer slutet såsom en tjuv om natten, plötsligt och utan vår vetskap. För inte ens änglarna i himlen vet när slutet kommer, säger Jesus själv! Om det är så som Bibeln säger så kan vi lugnt luta oss mot Guds Ord, och dessutom stå emot allt sådant som luktar så kallad domedagsreligion. Visserligen hör vi dagligen att vi borde vara oroliga, vi borde vara rädda, detta eftersom vi håller på att förstöra jorden. Men oavsett måste ändå vi som är kristna förlita oss mer på det som Gud säger i sitt Ord och därmed lämna all den oro och rädsla som världen framför. För dig, som valt att följa Jesus Kristus, så finns det inget utrymme för den världsligt konstruerade rädslan. För vi vet att det är vår himmelske Fader som styr allt det som händer.


Samvetet, vad är det egentligen

Hur ofta har drabbats vi inte av samvetet? Utan ett samvete skulle vi alla troligtvis ha agerat precis som vi vill, alltså utifrån våra egna egoistiska valmöjligheter, utan någon hänsyn till våra medmänniskor. Det är detta budskap som den renodlade naturalismen och ateismen har som målsättning. De vill framkalla i ett samhälle där de starka överlever medan de svaga dör. Enligt naturalister (darwinismen) och ateister (likt Dawkin) finns inget högre väsen, en Gud eller vad man nu väljer att kalla Gud för. Det enda som existerar enligt ateister och naturalister, samt det enda vi har att ta hänsyn till, är att vi som blev till av en slump existerar i en tillvaro på grund av ett selektivt val. De starka överlever medan de svaga självdör. En ateist eller naturalist behöver aldrig ställas inför någon rätta, eftersom de agerar utifrån sitt ego (sig själv), oavsett vad de än har lyckas göra eller tänkt göra. Detta är efter faktum eftersom naturalister och ateister enbart agerar utifrån sitt naturliga tillstånd, helt enligt de spelregler som gäller i naturen, där den starke vinner och den svage förlorar. Trots att det numera finns gott om ateister och naturalister har ingen än så länge lyckats uttyda vad en människas samvete är, eller vad samvetets existens består av. Ingen forskning har kunnat koppla samman det vi kallar för samvete (oftast en inre röst som varnar oss från att utföra dåliga saker) till en utvecklingslära eller ett högre väsen, det vi oftast kopplar samman med ordet Gud. Varför har man inte lyckats med denna uppgift? Svaret kan vara enkel, och då med tanke på att människan är kropp, själ och ande, eftersom vi faktiskt består av mer än bara en fysik kropp, som naturalismen hävdar. Vi har ett psyke, en andlig sfär förutom kroppen. Som många av oss redan har upptäckt så blir vi inte av med den andliga sfären, oavsett hur vi än försöker. Vi är helt enkelt mycket komplexa. Vi består av minst tre delar. Vi kan inte bara vara ett psyke, en kropp eller andlig, utan vi äger även de övriga egenskaperna, en egenskap som ingen än har lyckats uttyda rent vetenskapligt. Det andliga i oss, oavsett vi tror på en Gud eller inte, driver vårt samvetet. Någon annan förklaring finns inte vad jag förstår, åtminstone inte än!


Tankar kring extremism och terror

Efter att ha lyssnat till terrorforskaren, dr Magnus Ranstorp på Försvarshögskolan, förstår jag att det finns relativt många individer som kan tänka sig att ta till terror i vårt land. Orsaken är att de vill föra fram sin extrem islamska tro eller extrema högerkonservatism. Dessa individer är människor, precis som du och jag. Det som skiljer oss åt är att de ger sig hän åt någon extrem övertygelse. De anammar en fanatisk tro om att förändra en rådande situation, trots att det innebär att de skadar oskyldiga. Antagligen är de mer eller mindre hjärntvättade av extrema ledare, och har även tappat sitt sunda förnuft. De saknar antagligen en sund religion eller övertygelse. Enligt forskaren, Magnus Ranstorp, har vi i jämförelse med de nordiska länderna, Finland, Norge och Danmark, många extremister. Det var drygt 300 personer som reste från Sverige till Syrien för att delta i IS uppbyggande av kalifatet. Av dessa var 60 % män och 40 % kvinnor. Det spelar alltså mindre roll om man är man eller kvinna.

Min fråga är om detta hade kunnat hända för drygt 100 år sedan, när största delen av befolkningen i Sverige var aktivt kristna? Jag tror inte det! Kristendomen, dess historia och budskap (om man följer Bibeln), är ett problem för islamister såsom högerextrema. Under 2:a världskriget dödade Hitler de präster som följde Guds Ord. De var obekväma och slog hål på nazismen. På liknande sätt var det även svårt att vara islamist i ett kristet land.

Efter att ha lyssnat till forskaren är jag än mer övertygad om vikten av kristen tro. Vårt lands innevånare behöver kristna regler, inte minst när det gäller bemötandet av sin medmänniska. Det sätt som vi lever idag går stick i stäv mot det som Bibeln anger, trots att det var våra kristna förfäder som byggde upp vårt samhälle. Tråkigt nog så saknar allt för många en levande kristen tro, däremot har alla kvar ett behov av att fylla sitt andliga förråd. Men eftersom det andliga förrådet aldrig blir fyllt i unga år så tar extremisterna sikte på just detta. Läget förvärras av våra politiker på nationell nivå som verkar vara så rädda, så rädda så att de inte ens vågar ta ordet invandrare i mun. De verkar alla vara rädda för att bli stämplade som rasister, och än färre vågar tala öppet om religion, tro och övertygelse. Skulle någon mot förmodan nämna något om ex islam så blir de uthängda i media, ett fenomen som har smittat ner hela allmogen. Det finns även allt för många som saknar civilkurage och mod att ta itu och ifrågasätta extrema övertygelser.


Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta

Hur ofta har man inte ställt frågan: Är jag verkligen frälst och får komma hem till Guds rike? Paulus skriver i Romarbrevets 10 kapitel: Vad säger Gud om rättfärdigheten och frälsningen; Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. För om du med din mun bekänner att Jesus är Herre (JHVH) och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst (räddad till evigt liv). För med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. Skriften säger: Ingen som tror på honom ska stå där med skam (Jes 28:16). Här är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har samma Herre, och han ger sin rikedom till alla som åkallar honom. Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst (Joel 2:32).


Varje gång jag tänker göra gott gör jag ändå ont

I Romarbrevet skriver aposteln Paulus bl. a. om hur han vill göra gott men att han trots den viljan ändå agerar i köttet, och gör ont. Det Paulus skriver stämmer väl med min egen verklighet. Hur ofta har man inte tänkt sig att göra gott för sin medmänniska, ändå faller man till föga och utför istället något ont, och detta för att man är en egoist. Har du samma problem, i så fall ska du läsa vad Paulus skriver i Romarbrevet, där han förklarar den kristna tron och dess grundvalar.


En sida med tankar

Det mesta vi hör, läser eller ser relateras sällan till det andliga! I vår tid är allt för många andligt fjärmade, ibland till den grad att de inte längre har förmåga att koppla händelser till Guds ingripande. De gånger vi hör orden; Gud, änglar, frälsare, Jesus, etc. så är orden förknippade med svordomar, raljerande eller, underligt nog, till vissa sporter. När senast läste du en rubrik som beskriver en andlig händelse?  Många menar att information inte ska kläs i andlighet, samtidigt som personen själv talar om människan såsom kropp, psyke och ande. Under senare tid har allt fler börjat hungra efter andlighet. Tänk bara på alla dem som deltar i olika slags yoga, och på dem som tror på spöken. På denna sida ska jag försöka dela med mig av mina tankar, mer eller mindre, förankrade till andlig sfär!