Tjugonde söndagen efter Trefaldighet

Tjugonde söndagen efter Trefaldighet

Söndagen 22 oktober 2023 firar Kristi kyrka 20:e söndagen efter Trefaldighet och då handlar temat om att leva tillsammans, en uppgift som inte alltid är så lätt, varken för individer eller grupper. Vi har alla en återkommande tendens att vara egoistiska, ett fenomen som härrör från Adams och Evas tid, då synden trädde in i Edens lustgård. Att leva tillsammans, utifrån ett kristet perspektiv handlar i första hand om ödmjukhet och om vår vilja att följa Guds syften, allt enligt Skriften. Gemenskap handlar om att respektera varandra, framför allt varandras olikheter. I dagens evangelietext hör vi hur Jesus blev behandlad av sin närmaste omgivning. Matteus skriver: Är det in­te snic­ka­rens son? He­ter in­te hans mor Ma­ria och hans bröder Ja­kob och Jo­sef och Si­mon och Ju­das? Och bor in­te al­la hans syst­rar här hos oss? Vari­från har han då allt det­ta?” Så blev han en stötes­ten för dem. Det var inte särskilt mycket ödmjukhet eller omsorg för Guds syften som hans omgivning visade! Söndagens texter hittar du nedan:

Tob 10:7-13
Men hon sva­ra­de: ”Låt mig va­ra! Försök in­te lu­ra mig, min poj­ke är död.” Var­je dag sprang hon ut och såg bortåt vägen där hen­nes son ha­de försvun­nit, och hon vägra­de att äta. När so­len gick ner kom hon in, och hon kla­ga­de och grät he­la nat­ten och kun­de in­te so­va.

När den fjor­ton da­gar långa bröllops­fes­ten var över som Ra­gu­el ha­de svu­rit att hålla för sin dot­ter, gick To­bi­as in till ho­nom och sa­de: ”Låt mig ge mig av nu, för jag förstår att far och mor tror att de ald­rig skall få se mig mer. Jag ber dig, fa­der, att du låter mig re­sa hem till min far. Jag har re­dan berättat för dig hur det var med ho­nom när jag for.” Ra­gu­el sva­ra­de: ”Stan­na här, min poj­ke, stan­na kvar hos mig, jag skall skic­ka folk till din far To­bit med un­derrättel­ser om dig.” – ”Nej, ald­rig”, sa­de To­bi­as, ”jag ber dig att du låter mig re­sa häri­från till min far.” Då lät Ra­gu­el det bli så: To­bi­as fick ta sin hust­ru Sa­ra och hälf­ten av Ra­gu­els egen­dom, tjäna­re och tjäns­te­flic­kor, kor och får, åsnor och ka­me­ler, kläder, peng­ar och hus­geråd. Han öns­ka­de dem lyck­lig re­sa och gav To­bi­as sin av­skedshäls­ning: ”Lyc­ka till, min poj­ke, lyck­lig re­sa! Må him­lens her­re låta allt gå väl för er, för dig och för din hust­ru Sa­ra. Måtte jag få se era barn in­nan jag dör.” Och till sin dot­ter Sa­ra sa­de han: ”Vi­sa akt­ning för din svärfar och svärmor, min dot­ter, ty från den­na stund är de di­na föräld­rar, all­de­les som vi som gav dig li­vet. Gå i frid, min dot­ter. Måtte jag ba­ra få höra gott om dig så länge jag le­ver.” Ef­ter den­na av­skedshäls­ning lät han dem ge sig av.

Och Ed­na sa­de till To­bi­as: ”Mitt barn, min äls­ka­de bro­der, må Her­ren föra dig lyck­ligt hem, och måtte jag le­va så länge att jag får se di­na och min dot­ter Sa­ras barn in­nan jag dör. Inför Her­ren lämnar jag min dot­ter i ditt förvar: vålla hen­ne ald­rig någon sorg i he­la ditt liv. Gå i frid, min poj­ke! Från den­na stund är jag din mor och Sa­ra din sys­ter. Måtte vi al­la få nju­ta av sam­ma lyc­ka så länge vi le­ver.” Hon kyss­te dem båda och öns­ka­de dem lyc­ka på re­san.

Så lämna­de To­bi­as Ra­gu­els hus frisk och glad, och han pri­sa­de him­lens och jor­dens her­re, som råder över allt, för att hans re­sa ha­de gått lyck­ligt. Han pri­sa­de också Ra­gu­el och hans hust­ru Ed­na och sa­de: ”Måtte det lyc­kas mig att hed­ra dem så länge de le­ver.”

2 Tim 1:3-5
Jag tac­kar Gud, som jag lik­som mi­na förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mi­na böner, dag och natt. Jag minns di­na tårar och läng­tar ef­ter att få se dig igen för att fyl­las av glädje. Jag har bli­vit påmind om den upp­rik­ti­ga tro som finns hos dig och som fanns re­dan hos din mor­mor Lo­is och din mor Eu­ni­ke; jag är viss om att den finns också hos dig.

Matt 13:53-57
När Je­sus ha­de av­slu­tat si­na lik­nel­ser lämna­de han trak­ten. Han kom till sin hemstad, och där un­der­vi­sa­de han i sy­na­go­gan så att man häpna­de och sa­de: ”Vari­från kom­mer den man­nens vis­dom och un­der­verk? Är det in­te snic­ka­rens son? He­ter in­te hans mor Ma­ria och hans bröder Ja­kob och Jo­sef och Si­mon och Ju­das? Och bor in­te al­la hans syst­rar här hos oss? Vari­från har han då allt det­ta?” Så blev han en stötes­ten för dem. Men Je­sus sa­de till dem: ”En pro­fet blir ring­ak­tad ba­ra i sin hemstad och i sitt hem.”

Lämna ett svar