Lördag 24 juni 2023 firar kristna kyrkan Midsommardagen och handlar då temat om Skapelsen, alltså det universum som Gud skapat för vår skull. Wikipedia skriver följande om Midsommar är en högtid som firas nära sommarsolståndet, främst i norra Europa. I Finland och Sverige infaller den numera under perioden 20–26 juni, med inledande högtidsafton fredagen 19–25 juni. Sedan 300-talet firar den kristna kyrkan Johannes Döparens födelse den 24 juni varför högtiden i vissa områden starkt har förknippats, eller fortfarande förknippas med honom. I exempelvis Finland kallas midsommar för Juhannus på finska^[1] och ibland för Johanne på finlandssvenska, på Island Jónsmessa, i Danmark och Norge för sankthans i Norge även jonsok, och i vissa engelskspråkiga områden för Saint John’s Day. I folkligt svenskt firande har midsommarafton, likt julafton och påskafton, en starkare ställning än själva midsommardagen, vilket är en nordeuropeisk sägentradition. Den kristna kyrkan började på 300-talet fira den helige Johannes Döparens dag den 24 juni (Johannes föddes enligt Lukasevangeliet sex månader före Jesus och firas därför sex månader före jul). Högtiden spreds från medelhavs världen till andra delar av Europa med kristendomens spridning. På flera språk kallas helgen för Johannesdagen eller Sankt Hans, men på svenska med flera språk kallas den alltjämt midsommar. I Svenska kyrkans kyrkoår har tidigare midsommardagen och Johannes döparens dag firats på samma dag. Detta ändrades dock 2003 då Johannes Döparens dag flyttades till söndagen efter midsommardagen. Detta innebar att midsommardagen fick temat Skapelsen i den nya Den svenska evangelieboken. Denna tudelning av högtiden har inte skett i den romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, inte heller i kristna trossamfund utanför Sverige. Texterna för midsommaren hittar du nedan:

1 Mos 9:8-17
Gud sa­de till Noa och hans söner: ”Jag upprättar nu ett förbund med er och era ef­ter­kom­man­de och med al­la le­van­de va­rel­ser som finns hos er, fåglar, bo­skap och al­la vil­da djur, al­la som gick ut ur ar­ken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: ald­rig mer skall det hända att al­la va­rel­ser ut­plånas av flo­dens vat­ten, ald­rig mer skall en flod ödelägga jor­den.”

Gud sa­de: ”Det­ta är teck­net för det förbund jag in­stif­tar mel­lan mig och er och al­la le­van­de va­rel­ser ni har med er, för al­la kom­man­de släkt­led: min båge ställer jag bland mol­nen. Den skall va­ra teck­net för förbun­det mel­lan mig och jor­den. När jag ho­par moln över jor­den och bågen blir syn­lig bland mol­nen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbun­det mel­lan mig och er och al­la le­van­de va­rel­ser av al­la slag, och ald­rig mer skall vatt­net bli till en flod som ut­plånar al­la va­rel­ser. När bågen står bland mol­nen skall jag se den och tänka på det evi­ga förbun­det mel­lan Gud och al­la le­van­de va­rel­ser av al­la slag på jor­den.” Och Gud sa­de till Noa: ”Det­ta är teck­net för det förbund som jag upprättar mel­lan mig och al­la va­rel­ser på jor­den.”

Kol 1:21-23
Och ni, som förut stod ut­anför och vi­sa­de ert fi­ent­li­ga sin­ne­lag i era on­da gärning­ar, också er har han nu förso­nat med sig ge­nom att Kristus led döden med sin jor­dis­ka kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, he­li­ga och fläck­fria och oförvit­li­ga, om ni håller fast vid er tro, har en sta­dig grund och in­te vi­ker från det hopp ni har fått höra om i evan­ge­li­et, som har förkun­nats för allt ska­pat un­der him­len och vars tjäna­re jag, Pa­u­lus, har bli­vit.

Mark 6:30-44
Apost­lar­na sam­la­des hos Je­sus och berätta­de för ho­nom om allt de ha­de gjort och vad de ha­de un­der­vi­sat om. Han sa­de till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får va­ra en­sam­ma och ni kan vi­la er li­te.” Det var så många som kom och gick att de in­te ens fick tid att äta.

De gav sig av i båten till en öde trakt för att va­ra en­sam­ma. Men man såg att de for och många fick ve­ta det, och från al­la städer­na skyn­da­de folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor ska­ra människor. Han fyll­des av med­li­dan­de med dem, för de var som får ut­an her­de, och han un­der­vi­sa­de dem länge. När det re­dan var sent på da­gen kom lärjung­ar­na till ho­nom och sa­de: ”Trak­ten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdar­na och by­ar­na här om­kring och köpa sig något att äta.” Han sva­ra­de: ”Ge dem något att äta, ni själva.” – ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhund­ra de­na­rer och ge dem att äta?” fråga­de de. Han sa­de: ”Hur många bröd har ni? Gå och se ef­ter.” De tog re­da på det och sa­de: ”Fem bröd, och så två fis­kar.” Då lät han dem säga åt fol­ket att slå sig ner i mat­lag där det fanns grönt gräs. Och de la­de sig ner i grup­per om hund­ra el­ler fem­tio. Han tog de fem bröden och de två fis­kar­na, såg upp mot him­len och läste tackbönen. Se­dan bröt han bröden och gav dem åt lärjung­ar­na, för att de skul­le de­la ut dem åt fol­ket. Också de två fis­kar­na förde­la­de han så att al­la fick. Al­la åt och blev mätta, och man ploc­ka­de tolv kor­gar ful­la med brödbi­tar och fisk. Det var fem tu­sen män som ha­de ätit.