Femte söndagen i påsktiden

Femte söndagen i påsktiden

Söndagen 7 maj firar kristna kyrkan 5:e söndagen i påsktiden och då handlar temat om Att växa i tro.  För att kunna växa i tro handlar det om att få en rätt föda och den enda födan som kan ge tillväxt är inte relaterat till världens information, utan till Guds egna Ord eller som aposteln Paulus skriver: Ni är ju kal­la­de till fri­het, bröder. Låt ba­ra in­te den fri­he­ten ge köttet något tillfälle, ut­an tjäna varand­ra i kärlek. He­la la­gen sam­man­fat­tas i det­ta en­da bud: Du skall äls­ka din nästa som dig själv. Men om ni bi­ter och sli­ter i varand­ra är det fa­ra värt att ni gör slut på varand­ra. Nej, säger jag, låt er an­de le­da er, så ger ni ald­rig ef­ter för köttets begär. Köttet är fi­en­de till an­den och an­den till köttet. De två lig­ger i strid så att ni in­te kan göra det ni vill. Men om an­den får sty­ra er står ni in­te läng­re un­der la­gen. Texterna hittar du nedan:

Jes 57:15f
Så säger han som är hög och upphöjd, han som tro­nar i evig­het och vars namn är he­ligt: Jag tro­nar upphöjd och he­lig men finns hos den modlöse och försag­de. Jag ger de försag­da mod, ger de modlösa kraft. Jag skall in­te ständigt hålla räfst, in­te vred­gas för evigt – då skul­le livs­an­den förgås, de le­van­de väsen jag ska­pat.

Gal 5:13-18
Ni är ju kal­la­de till fri­het, bröder. Låt ba­ra in­te den fri­he­ten ge köttet något tillfälle, ut­an tjäna varand­ra i kärlek. He­la la­gen sam­man­fat­tas i det­ta en­da bud: Du skall äls­ka din nästa som dig själv. Men om ni bi­ter och sli­ter i varand­ra är det fa­ra värt att ni gör slut på varand­ra.

Nej, säger jag, låt er an­de le­da er, så ger ni ald­rig ef­ter för köttets begär. Köttet är fi­en­de till an­den och an­den till köttet. De två lig­ger i strid så att ni in­te kan göra det ni vill. Men om an­den får sty­ra er står ni in­te läng­re un­der la­gen.

Joh 17:9-17
Jag ber för dem. Jag ber in­te för värl­den ut­an för dem som du har gett mig, ef­tersom de är di­na. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärli­gats ge­nom dem. Jag är in­te läng­re kvar i värl­den, men de är kvar i värl­den och jag kom­mer till dig. He­li­ge fa­der, be­va­ra dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, lik­som vi är ett. Me­dan jag var hos dem be­va­ra­de jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyd­da­de dem, och ing­en av dem gick un­der ut­om un­dergång­ens man, ty skrif­ten skul­le upp­fyl­las. Nu kom­mer jag till dig, men det­ta säger jag me­dan jag är i värl­den, för att de skall få min glädje helt och fullt.

Jag har gett dem ditt ord, och värl­den har ha­tat dem därför att de in­te tillhör värl­den, lik­som in­te hel­ler jag tillhör värl­den. Jag ber in­te att du skall ta dem ut ur värl­den ut­an att du skall be­va­ra dem för det on­da. De tillhör in­te värl­den, lik­som in­te hel­ler jag tillhör värl­den. Hel­ga dem ge­nom san­ning­en; ditt ord är san­ning.

Lämna ett svar