Välsig­nad är vår her­re Je­su Kristi Gud och fa­der. I sin sto­ra barmhärtig­het har han fött oss på nytt till ett le­van­de hopp ge­nom Je­su Kristi upp­ståndel­se från de döda, till ett arv som in­te kan förstöras, fläckas el­ler viss­na och som väntar på er i him­len. Ty Guds makt be­skyd­dar er ge­nom tron fram till den fräls­ning som finns be­redd att up­pen­ba­ras i den sista ti­den.

Därför kan ni jub­la, även om ni just nu en kort tid skul­le få ut­stå prövning­ar av oli­ka slag, för att det som är äkta i er tro – och det­ta är långt dyr­ba­ra­re än det förgäng­li­ga gul­det, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlig­het och ära när Je­sus Kristus up­pen­ba­ras. Ni har in­te sett ho­nom men äls­kar ho­nom ändå; ni ser ho­nom ännu in­te men tror på ho­nom och kan jub­la i outsäglig, him­melsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars rädd­ning.

En av de tolv, To­mas, som kal­la­des Tvil­ling­en, ha­de in­te va­rit med när Je­sus kom. De and­ra lärjung­ar­na sa­de nu till ho­nom: ”Vi har sett Her­ren”, men han sa­de: ”Om jag in­te får se spikhålen i hans händer och stic­ka fing­ret i spikhålen och stic­ka han­den i hans si­da tror jag det in­te.” En vec­ka se­na­re var lärjung­ar­na sam­la­de igen, och To­mas var med. Då kom Je­sus, trots att dörrar­na var reg­la­de, och stod mitt ibland dem och sa­de: ”Frid åt er al­la.” Däref­ter sa­de han till To­mas: ”Räck hit ditt fing­er, här är mi­na händer; räck ut din hand och stick den i min si­da. Tviv­la in­te, ut­an tro!” Då sva­ra­de To­mas: ”Min Her­re och min Gud.” Je­sus sa­de till ho­nom: ”Du tror därför att du har sett mig. Sa­li­ga de som in­te har sett men ändå tror.”

Också många tec­ken som in­te har ta­gits med i den­na bok gjor­de Je­sus i si­na lärjung­ars åsyn. Men des­sa har upp­teck­nats för att ni skall tro att Je­sus är Mes­si­as, Guds son, och för att ni ge­nom att tro skall ha liv i hans namn.