Fjärde söndagen efter trettondedagen

Fjärde söndagen efter trettondedagen

Söndagen 29 januari 2023 firar den kristna kyrkan 4:e Söndagen efter Trettondedagen, då temat handlar om att Jesus är vår hopp. Det handlar om vårt enda hopp och om att få del av ett evigt liv. En del av evangelietexten beskriver vad hoppet handlar om, när lärjungarna ställdes inför naturens krafter och kände sig övergivna av sin Herre. Matteus berättar: Båten var då re­dan långt från land och kämpa­de mot vågor­na, ef­tersom det var mot­vind, strax före gry­ning­en kom han till dem, gåen­de på sjön. När lärjung­ar­na fick se ho­nom gå på sjön blev de förskräck­ta och trod­de att det var en vålnad, och de skrek av räds­la. Men ge­nast ta­la­de Je­sus till dem och sa­de: ”Lugn, det är jag. Var in­te rädda.” …

1 Kung 17:1-6

Elia, en man från Tish­be i Gi­le­ad, sa­de till Ac­hav: ”Så sant Her­ren le­ver, Is­ra­els Gud som jag tjänar, un­der de närmas­te åren skall det var­ken fal­la dagg el­ler regn an­nat än på min be­fall­ning.” Her­rens ord kom till Elia: ”Bryt upp, ta vägen österut och göm dig i Ke­rits bäck­ra­vin, öster om Jor­dan. Där kan du dric­ka ur bäcken, och jag har be­fallt kor­par­na att förse dig med mat.” Elia gjor­de som Her­ren ha­de sagt, han gick till Ke­rits bäck­ra­vin öster om Jor­dan och slog sig ner där. Kor­par­na kom med bröd och kött till ho­nom både mor­gon och kväll, och han drack ur bäcken.

2 Tim 1:7-10

Ty Gud har in­te gett oss modlöshe­tens an­de ut­an kraf­tens, kärle­kens och själv­be­sin­ning­ens. Skäms alltså in­te för vitt­nesbördet om vår Her­re och in­te hel­ler för mig som är fånge för hans skull, ut­an lid för evan­ge­li­et du också, med kraf­ten från Gud. Han har räddat oss och kal­lat oss med en he­lig kal­lel­se, in­te på grund av våra gärning­ar ut­an ge­nom sitt be­slut och sin nåd, som han skänk­te oss i Kristus Je­sus re­dan före ti­dens början men som har bli­vit up­pen­bar nu när vår frälsa­re Kristus Je­sus trätt fram. Han har ut­plånat döden och dra­git liv och oförgäng­lig­het fram i lju­set ge­nom evan­ge­li­et,

Matt 14:22-33

Se­dan be­fall­de han si­na lärjung­ar att sti­ga i båten och fa­ra i förväg till and­ra si­dan sjön me­dan han skic­ka­de hem fol­ket. Så snart han ha­de gjort det gick han upp på ber­get för att va­ra för sig själv och be. Där var han en­sam när det blev kväll. Båten var då re­dan långt från land och kämpa­de mot vågor­na, ef­tersom det var mot­vind. Strax före gry­ning­en kom han till dem, gåen­de på sjön. När lärjung­ar­na fick se ho­nom gå på sjön blev de förskräck­ta och trod­de att det var en vålnad, och de skrek av räds­la. Men ge­nast ta­la­de Je­sus till dem och sa­de: ”Lugn, det är jag. Var in­te rädda.” Petrus sva­ra­de: ”Her­re, om det är du, så säg åt mig att kom­ma till dig på vatt­net.” Han sa­de: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vatt­net fram till Je­sus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han börja­de sjun­ka och ro­pa­de: ”Her­re, hjälp mig!” Je­sus sträck­te ge­nast ut han­den och grep tag i ho­nom. ”Du trossvage”, sa­de han. ”Varför tviv­la­de du?” De steg i båten, och vin­den la­de sig. Och de som var i båten föll ner för ho­nom och sa­de: ”Du måste va­ra Guds son.”

Lämna ett svar