Om det överhuvudtaget existerar någon grupp i vårt samhälle som i många fall är oskyldiga offer så handlar det främst om gruppen barn samt unga. Dessa två grupper har, trots i många fall sina oskyldiga tillvaron, i allt för många fall kastats ut åt världens vargar, som gärna slukar dem levande. I vår så kallade moderna tid så har väldigt få av dem haft möjligheten att bemöta vargarna och deras onda strategier i världen. Det beror i flertalet fall på föräldrar som aldrig gett dem möjlighet att lära sig använda sig av barnens bästa vän, Jesus Kristus. Så ser åtminstone jag på situationen! När jag växte upp var aftonbönen ett grundläggande vapen för oss barn. Aftonbönen fungerade som ett slags skydd och gav oss mod att bemöta allt från sorg, rädsla, ångest, depression, separation till andra negativa händelser i livet. Istället för att känna till det goda vapnet bönen har för många barn och unga tvingas växa upp i ensamhet, hopplöshet, övergivenhet, suicidala tankar, aggression, och annat elände, fast deras främste och allrådande bästa vän och beskyddare alltid varit beredd att ge dem tröst och frimodighet att bemöta allt det onda i världen, detta genom att vända till sig till denna mäktiga vän.

Tänk er på den enklaste av alla aftonböner som många av oss äldre fått lära oss! Den enkla aftonbönen har flertal fall haft en påtaglig inverkan på oss, även som vuxna och gamla. Oavsett vi ville, eller inte, minns många av oss vår mamma eller pappa sitta där vid sängkanten och upprepa den återkommande aftonbönen. Vi minns hur vi som barn fick lära oss att knäppa våra händer, blunda och sedan upprepa orden: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Gud förbliver Fader vår.

Denna enkla aftonbön och de frön som våra föräldrar planterade fastnade djupt i våra hjärtan, trots att vi som äldre i allt för många fall förkastade våra föräldrars önskan om att följa deras uppmaning att leva såsom kristen. Trots att mycket av de lärt oss glömdes bort så fanns det ändå en enkel aftonbön kvar, där i djupet av oss starkt förankrat i vårt hjärta! De gånger vi drabbades av rädsla, ångest, depression eller annat hemskt i livet, kom vi plötsligt ihåg vad som hade skänkt oss som tröst, alla de gånger vi som barn hade knäppt våra händer och bett bönen; Gud som haver barnen kär…