Kristi förklaringsdag

Kristi förklaringsdag

Söndagen 31 juli firar kristna kyrkan KRISTI FÖRKLARINGSDAG då temat är Jesus förhärligad, en mycket speciell händelse som påverkade lärjungarna som var med på det heliga berget. En text som beskriver denna speciella händelse ger aposteln Petrus, när han skriver i sitt andra brev: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: »Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.« Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget. Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud. Texterna för söndagen hittar du nedan:

 

2 Mos 34:27-35

Her­ren sa­de till Mo­se: ”Skriv ner des­sa be­fall­ning­ar, ty i en­lig­het med dem har jag slu­tit ett förbund med dig och med Is­ra­el.” Mo­se var kvar hos Her­ren i fyr­tio da­gar och fyr­tio nätter, ut­an att äta el­ler dric­ka. Och han skrev förbunds­vill­ko­ren, de tio bud­or­den, på tav­lor­na.

När Mo­se gick ner från Si­nai­ber­get och ha­de med sig förbunds­teck­net, de två tav­lor­na, ut­gick det en strålglans från hans an­sik­te, därför att han ha­de ta­lat med Gud, men han märk­te det in­te. Då Aron och al­la is­ra­e­li­ter­na såg strålglan­sen från Mo­ses an­sik­te våga­de de in­te kom­ma emot ho­nom. Men Mo­se ro­pa­de på dem, och då kom Aron och al­la hövding­ar­na i me­nig­he­ten till ho­nom, och han ta­la­de med dem. Se­dan kom al­la is­ra­e­li­ter­na fram, och Mo­se gav dem al­la de be­fall­ning­ar som han ha­de fått av Her­ren på Si­nai­ber­get. När Mo­se ha­de ta­lat sat­te han en mask för an­sik­tet. Var­je gång Mo­se trädde fram inför Her­ren för att ta­la med ho­nom tog han av masken tills han gick ut igen. När han ha­de kom­mit ut ta­la­de han om för is­ra­e­li­ter­na vad Her­ren ha­de be­fallt. Då såg is­ra­e­li­ter­na hur Mo­ses an­sik­te stråla­de, och Mo­se sat­te masken för an­sik­tet tills han åter skul­le gå in och ta­la med Her­ren.

2 Kor 3:9-18

Om do­mens tjänst ha­de sin härlig­het, hur myc­ket ri­ka­re på härlig­het måste då in­te rättfärdig­he­tens tjänst va­ra. Det som förr ha­de sin härlig­het vi­sar sig in­te ha någon, så snart den jämförs med den överväldi­gan­de härlig­he­ten. Ty om det som försvin­ner ha­de härlig­het, hur myc­ket större är in­te härlig­he­ten hos det som består.

När jag nu har det­ta hopp kan jag upp­träda med stor frimo­dig­het och gör in­te som Mo­se. Han dol­de sitt an­sik­te med en duk för att is­ra­e­li­ter­na in­te skul­le se hur det som var på väg att försvin­na tog slut. Och de­ras förstånd blev förstoc­kat, ty ännu i den­na dag häng­er den slöjan kvar när det gam­la förbun­dets skrif­ter läses upp, och den lyfts in­te bort ef­tersom det är ge­nom Kristus den försvin­ner. Än i dag lig­ger en slöja över de­ras hjärtan när man läser ur Mo­ses lag. Men för den som vänder sig till Her­ren tas slöjan bort. Her­ren, det är An­den, och där Her­rens an­de är, där är fri­het. Och al­la vi som ut­an slöja för an­sik­tet skådar Her­rens härlig­het förvand­las till en och sam­ma av­bild; vi förhärli­gas av den­na härlig­het som kom­mer från Her­ren, An­den.

Mark 9:1-13

Och han sa­de: ”San­ner­li­gen, några av dem som står här skall in­te möta döden förrän de har sett Guds ri­ke kom­ma med makt.”

Sex da­gar se­na­re tog Je­sus med sig Petrus, Ja­kob och Jo­han­nes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var en­sam­ma. Där förvand­la­des han inför dem: hans kläder blev ski­nan­de vi­ta, så vi­ta som ing­en blek­ning i värl­den kan göra några kläder. Och de såg både Mo­se och Elia som stod och ta­la­de med Je­sus. Då sa­de Petrus till Je­sus: ”Rab­bi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyd­dor, en för dig, en för Mo­se och en för Elia.” Han viss­te in­te vad han skul­le säga, de var all­de­les skräck­slag­na. Då kom ett moln och sänk­te sig över dem, och en röst hördes ur mol­net: ”Det­ta är min äls­ka­de son. Lyss­na till ho­nom.” Och plöts­ligt, när de såg sig om, kun­de de in­te se någon an­nan där än Je­sus.

När de gick ner från ber­get förbjöd han dem att berätta för någon vad de ha­de sett, in­nan Människo­so­nen ha­de upp­stått från de döda. De fäste sig vid or­den och und­ra­de sinse­mel­lan vad som me­na­des med att upp­stå från de döda. Och de fråga­de ho­nom: ”Varför säger de skriftlärda att Elia först måste kom­ma?” Han sva­ra­de: ”Visst kom­mer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skri­vet att Människo­so­nen skall li­da myc­ket och bli förak­tad? Jag säger er: Elia har re­dan kom­mit, men med ho­nom gjor­de de som de vil­le, som det står skri­vet om ho­nom.”

Lämna ett svar