Söndagen 26 juni firar kristna kyrkan den helige Johannes Döparens dag då temat handlar om den Högstes profet. Johannes som föddes sex månader före Jesus Kristus var den siste representanten för Gamla Testamentet och fick Guds uppdrag att deklarera Guds Lamms ankomst. Johannes hänvisar även sina lärjungar till Herren, Jesus Kristus, och klargjorde Herren som skulle komma, vår ende Messias, hela mänsklighetens eviga räddning. Johannes förberedde Jesu Kristi ankomst och förkunnade omvändelse för alla åhörare. Hans uppdrag var så som aposteln Paulus anger i episteltexten: Det är bland hans ef­ter­kom­man­de som Gud en­ligt sitt löfte har kal­lat fram en rädda­re åt Is­ra­el: Je­sus, vars fram­trädan­de Jo­han­nes förbe­red­de ge­nom att förkun­na omvändel­se och dop för he­la Is­ra­els folk. Och när Jo­han­nes verk närma­de sig sitt slut sa­de han: ’Jag är in­te den som ni tror. Han kom­mer ef­ter mig, och jag är in­te värdig att kny­ta av ho­nom san­da­ler­na. Texterna denna söndag är hämtade enligt nedan:

Jer 22:1-4

Så sa­de Her­ren: Gå bort till juda­kung­ens pa­lats och ta­la där des­sa ord: Hör Her­rens ord, du Ju­das ko­nung, som sit­ter på Da­vids tron, du och ditt hov och ditt folk, de som går in ge­nom des­sa por­tar. Så säger Her­ren: Hand­la rätt­vist och rättfärdigt och rädda den ut­plund­ra­de ur förtryc­ka­rens våld. Kränk in­te in­vand­ra­ren, den fa­derlöse och änkan, bru­ka in­te våld mot dem. Låt in­te oskyl­digt blod fly­ta på den­na plats! Om ni rättar er ef­ter den­na be­fall­ning skall kung­ar som sit­ter på Da­vids tron och som har hästar och vag­nar färdas ge­nom por­tar­na till det­ta pa­lats, följ­da av sitt hov och sitt folk.

Apg 13:16-25

Pa­u­lus res­te sig, gav tec­ken till tyst­nad och sa­de: ”Is­ra­e­li­ter och ni som fruk­tar Gud, lyss­na på mig. Vårt folks Gud, Is­ra­els Gud, ut­val­de våra fäder. Han gjor­de sitt folk stort när de bod­de som främling­ar i Egyp­ten, och med lyf­tad arm förde han dem ut däri­från. I om­kring fyr­tio år sörj­de han för dem i öknen, och se­dan utro­ta­de han sju folk i Ka­naan och lät dem ta de­ras land i be­sitt­ning. Allt det­ta tog om­kring fy­ra­hund­ra­fem­tio år. Däref­ter gav han dem do­ma­re, fram till pro­fe­ten Samu­els tid. Se­dan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Ben­ja­mins stam, för en tid av fyr­tio år. Ef­ter att ha av­satt den­ne upphöjde han Da­vid till kung över dem. Ho­nom gav han sitt vitt­nesbörd: Jag har fun­nit Da­vid, Jishajs son, en man ef­ter mitt sin­ne, som skall förverk­li­ga al­la mi­na pla­ner. Det är bland hans ef­ter­kom­man­de som Gud en­ligt sitt löfte har kal­lat fram en rädda­re åt Is­ra­el: Je­sus, vars fram­trädan­de Jo­han­nes förbe­red­de ge­nom att förkun­na omvändel­se och dop för he­la Is­ra­els folk. Och när Jo­han­nes verk närma­de sig sitt slut sa­de han: ’Jag är in­te den som ni tror. Han kom­mer ef­ter mig, och jag är in­te värdig att kny­ta av ho­nom san­da­ler­na.’

Luk 1:57-66

Men för Eli­sa­bet var ti­den in­ne att föda, och hon födde en son. Hen­nes gran­nar och släkting­ar fick höra vil­ken stor barmhärtig­het Her­ren ha­de vi­sat hen­ne, och de glad­de sig med hen­ne. På åtton­de da­gen kom de för att omskära poj­ken, och de vil­le kal­la ho­nom Sa­ka­ri­as ef­ter hans far. Men då sa­de hans mor: ”Nej, han skall he­ta Jo­han­nes.” De sa­de till hen­ne: ”Det finns ing­en i din släkt som bär det nam­net.” Och de gjor­de tec­ken åt fa­dern att låta dem ve­ta vad bar­net skul­le kal­las. Han bad om en skriv­tav­la och skrev: ”Jo­han­nes är hans namn”, och al­la förvåna­de sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han ta­la­de och pri­sa­de Gud. Al­la de kring­bo­en­de greps av fruk­tan, och öve­rallt i Ju­de­ens bergs­bygd ta­la­de man om det­ta som ha­de hänt. Och al­la som hörde det la­de det på min­net och fråga­de sig: Vad skall det in­te bli av det­ta barn? Ty Her­rens hand var med ho­nom.