Bara en som sonar våra brott
I helg firar vi femte söndagen i fastan och temat är försonaren, som naturligtvis pekar på frälsaren, Jesus Kristus, som dog för våra synders skull, så att vi skulle få del av evigt liv. Det är bara Jesus Kristus som kan försona oss från de synder vi lever ut, och i den nutida västvärlden har alla synder blivit än mer uppenbara samt totalt galna, eftersom de inte längre finns något stopp för galenskapen, vilket stämmer med det som aposteln Paulus skriver om i Romarbrevets 1 kapitel. För många i väst verkar inte längre använda sitt sunda förnuft, utan väljer hellre att medvetet utgå från sina ideologier, som de sedan försvarar in absurdum.
För att de som är kristna ska kunna ta sig framåt i denna galna värld så behöver alla sannerligen än mer hålla sig fast vid Guds Ord, det som Bibeln berättar om. I dagens epistel får vi följa de första kristna, allt enligt det aposteln Lukas berättar i Apostlagärningarnas fjärde kapitel:
Medan de talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och sadducéerna, som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem i häkte till nästa dag, eftersom det redan var kväll. Men många som hade hört ordet kom till tro, och tillsammans var de nu omkring fem tusen män. Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: »Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?« Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: »Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.«
De första lärjungarna till Jesus är upptagna av allt som hänt och kan inte hålla tyst, eller lyda någon auktoritet. De utmana alla i sin omgivning med att våga berätta om det som vår Försonare gjort och om hur allt gick till. Markus berättar:
Han talade till dem i liknelser. »En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.« De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.