Luthers lära om evangeliet

Luthers lära om evangeliet

Det är sällan vi verkligen tar oss tid att läsa och funderar kring allt det som Martin Luther skrev på sin tid, och då får vi påminna oss om att han skrev mycket under sin livstid.

Två böcker som har stått och dammat ett tag är hans kyrkopostillor. Första delen  avser förklaringar över de årliga sön- och högtidsdagarnas evangelier och då för den så kallade vinteravdelningen. Den andra innehåller förklaringar över de årliga sön- och högtidsdagarnas evangelier gällande sommaravdelningen.

När jag väl började läsa dessa högt värderade böcker upptäcker jag snart hur angelägen Martin Luther är på att förklara för oss läsare att Jesus Kristus är vår ende Konung och Herre, och om hur angelägen Jesus Kristus är i uppdraget att kalla oss till Honom, som är den enda Vägen, Sanningen och Livet. Det finns ingen tillstymmelse av tvång, eller liknande, som får oss att känna att denna uppgift är ett måste, tvärtom så erbjuds vi att ta vara på den inbjudan som Han ger eftersom den erbjuder oss befrielse från världen, synden, helvetet och den eviga döden, till ett liv med ett rent samvete och en total evighet tillsammans med vår Herre och ende Gud (JAHVE). Under en kortare tid tänker jag därför citera Luthers tankar kring vissa bibeltexter. Själv har jag alltså blivit helt tagen av det han skriver och vill verkligen dela med mig till Dig som läser. Det handlar om en verklighet och om ett glädjebudskap som jag inte kan motstå! Nedan hittar du en kort text skriven av Luther…

Om någon säger något åt er, så ska ni säga: Herren behöver dem; och strax ska han släppa dem.

Paulus liknar lagen i Gal. 4:2 vid en förmyndare och förvaltare, av vilka den unge arvingen under tvång och rädsla uppfostras. Ty lagen tvingar oss med att hota, så att vi av fruktan för döden och helvetet inte utför det onda i yttre gärningar, fastän hjärtat inte blir gott därigenom. Av detta lagens tvingande, dess förmyndare och förvaltare har vi nu här efter Lukas berättelse en bild i åsninnans och fålens herrar, som sade till apostlarna i kap. 19:33: Varför löser ni fålen? Ty var än evangelium kommer löser samveten från egna gärningar så verkar det för människorna just som om det förbjöd goda gärningar och att man ska hålla lagen. Därför hör man alla laglärare eller, som evangelium benämner dem, skriftlärda med en säga: ”Ska alla våra goda gärningar vara ett intet? Ska gärningar gjorda efter lagen vara onda? Nåväl, då vill vi aldrig göra det som är gott.” O, du kättare, du förbjuder goda gärningar och förkastar Guds lag, du löser fålen och vill lämna fria tyglar åt ondskan. Under sådant tal rusar de åstad och vill förhindra att man löser fålen, löser människornas samveten och leder dem till Kristus, och de förespeglar dem att man måste göra goda gärningar och så håller de människorna kvar under lagens tvång.

Hur nu apostlarna ska förhålla sig mot dessa, det visar vår text. De ska säga: Herren behöver dem. Det betyder att de ska visa skillnaden mellan gärningar som är lagens verk och gärningar som är nådens verk, och de ska säga så här: Vi förbjuder inte goda gärningar, utan vi löser samvetena från gärningar som anses, men inte är goda. Vi vill inte att människorna ska ha frihet att göra det onda utan den friheten att komma in under Kristi herradöme, till sin rätte Herre och där göra sannskyldigt goda gärningar; till detta behöver han dem och till detta vill han ha dem. Om det talar Paulus så skönt, då han i Rom. 6 lär oss hur vi genom nåden är fria från lagen och dess gärningar, dock inte så att vi ska göra det onda utan tvärtom verkligt goda gärningar.

Hela förvillelsen kommer av att de skriftlärda och lagpredikanterna inte vet vad goda gärningar är. Därför vill de inte släppa fålen utan driver honom med nådelösa, mänskligt goda gärningar. Om man nu upplyser om vari goda gärningar består, så löser de väl honom, om de annars är förnuftiga och rätta laglärare, sådana som är tecknade här. Ty de ursinniga tyranner som rasar med människostadgar, har intet i detta evangelium. Här talas endast om Guds lag och om lagens allra bästa förkunnare. Ty utan nåd är även Guds lag en boja som binder samveten och gör skenhelgon, som man inte kan hjälpa till dess att man predikar andra gärningar som inte är våra utan Kristi, och till dess hans nåd börjar sitt verk hos oss. Då upphör på en gång allt lagens jäktande och tvång. Och så blir fålen lös.

Men allt detta skedde, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade: Säg till dotter Sion osv.

Detta ord är tillräckligt uttolkat tidigare. Evangelisten anför det för att vi måtte se att Kristus inte har kommit för vår förtjänst skull utan för Guds sanning, som vi i synnerhet kan förstå genom att han blev lovad oss långt innan vi, till vilka han kommer, ännu var till. Därför, så som Gud av idel nåd har lovat oss evangelium, så har han också låtit det blir verklighet för att bevisa sin sanning, att han håller vad han lovar, för att vi av det måtte uppmuntra oss att med förtröstan bygga på hans löfte, vars uppfyllelse sannerligen inte ska utebli.

Så är nu detta ett av skiftens ställen i vilka Gud lovar oss evangelium och om vilket Paulus i Rom. 1:2 säger: Gud har förut utlovat evangelium genom sina profeter i heliga skrifter osv. Vi har i detta ord sett evangelium, Kristus och tron framställda på det allra skönaste och tröstefullaste sätt.

Lämna ett svar