När aposteln Paulus talar om mänsklighetens frälsning/räddning åsyftar han den ende Gud, som judarna hade tillbett som den ende Gud i kosmos, detta i motsats till hedningarna som tillber en mängd olika slags avgudar som inte har liv eller kraft. Efter att Gud Fader sänt sin enfödde Son, Jesus från Nasaret, den Messias som profeterna talar om, var syftet att judarnas tro fullbordats och detta genom Messias, som Gud Fader lovat sända, och vilket Han gjort i och genom mannen Jesus från Nasaret.

Det är alltså den ende Gud Fader, Son och Ande som vi människor har att vända oss till! Gud Fader har fullgjort sitt löfte mot det förbund Han hade slutit med Abraham, Isak och Jakob. Därmed hade Gud Fader fullbordat allt det Han lovat att Torha (Lagen och profeterna) haft som målsättning, men som judarna hade misslyckats att fullfölja och som Messias, Jesus Kristus, fullbordat genom att fullgöra allt och därefter dö på korset för att besegra synden och döden.

I 1 Kor. 8:1-6 hävdar Paulus de höga idealen i förhållande till hedendomen. Han säger att vi är den ende sanne Gudens tillbedjare. Det är vår grundläggande ställning när vi konfronteras med frågor om hur vi ska leva i ett hedniskt samhälle. För att bevisa sin ståndpunkt och lägga grunden för sitt resonemang citerar hand judiska trosbekännelsen, det viktigaste inslaget i judisk bön och tillbedjan, nämligen Shema: ”Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta…”

Men Paulus gör en omskrivning av Shema och ger utrymme för Jesus: för oss, säger han, finns det en enda Gud – Fadern från vilken allt utgår och som är vårt mål, och en enda Herre, Jesus Kristus, genom vilken allt är till och genom vilken vi är till i hjärtat av den judiska trosbekännelse står nu den judiske Messias. Paulus hävdar de höga idealen, de judiska idealen, tillbedjan av den sanne Guden i motsats till avgudadyrkan. Men när vi närmare granskar denna högtstående judiska tillbedjan av den ende Guden visar den sig innehålla en utmaning mot den judendom som inte kan eller vill kännas vid sin Gud i Jesu ansikte. Den ende sanne Guden är för Paulus numera känd som Jesus Messias Fader.

När vi förstått detta kan vi känna igenom samma teologi när den tas upp mer ingående. Hela poängen med det långa textavsnitt som börjar i Romarbrevet 1:18 är att hedningarna är avgudadyrkare och att deras mänsklighet därför är nedbrytande. Paulus säger att avgudadyrkan är mycket skadlig för en sund mänsklighet. Hednavärlden känner Gud eftersom hedningarna i skapelsen kan se hans eviga makt och gudom, men de vägrar att ge honom äran som Gud eller tillbe honom och väder sig i stället till dyrkan av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Eftersom det är en grundläggande andlig lag att människor blir som det de tillber upphör de att uppvisa sann och full mänsklighet och fungerar inte som Guds avbild. De uppvisar i stället alla kännetecken på en mänsklighet som är på väg att söndras:

Uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa (Rom. 1:29-31).

Paulus uttalar sig efter samma linjer som en typisk judisk kritiker av hednavärlden. Den normala judiska reaktioner skulle vara: Jovisst, men vi är Guds folk som känner Gud, som verkligen tillber honom och som har rests upp till ett ljus för folken. Paulus är förberedd på detta i 2:17-24. Judarna har ingen anledning att vara stolta eftersom Israel fortfarande befinner sig i landsflykt och fortfarande lever under förbannelsen vilket visar att hon på djup nivå delar övriga mänsklighetens problem. Profeterna anklagar Israel för att dra vanära över Guds namn i stället för att lära hedningarna att tillbe Gud (2:24 som är ett citat från Jes. 52:5).

Vilken är då lösningen? Gud har skapat en ny gemenskap (2:25-29) där omskärelse eller icke omskärelse är lika ovidkommande och där det som betyder något är… om man är en jude eller inte! Paulus säger inte ”en sann jude”. Han talar klarspråk i 2:29, och det får inte tonas ner, den ende som verkligen förtjänar namnet jude är den som är i det i det fördolda, i hjärtat, i anden och inte enligt bokstaven. Den personen hämtar inte beröm från andra människor utan från Gud. Det finns alltså ett folk som tillber Gud i sanning. Detta folk är den sanna mänskligheten, det folk som Israel borde ha varit men misslyckats med att bli. Paulus vill ivrigt förkunna denne ende sanne Gud och kalla människor att tillbe honom, medveten om att han samtidigt dels går till angrepp mot den hedniska avgudadyrkan och dels förverkligar Israels öde.