Vårt leverne är ohållbart utan kristendom

Att det råder kaos i vårt land och vår värld är det allt färre som förnekar, trots att mainstream media försöker föra fram lögner allt oftare för att stötta sina ekonomiska relationer med politikerna, samhällets nya adel och borgare. Om inte annat så har klimathotet, och den efterföljande skräckscenariet pandemin uppenbarat hur osäkerheten härjar i vårt tidigare så trygga land. Många försöker febrilt leta efter en röd tråd i allt det kaos som möter oss. Allt för mycket håller på att förändras radikalt och snabbt, oftast utanför allmogens påverkansmöjligheter. Politikerna, särskilt de i regering och riksdag, tar inte längre någon som helst hänsyn till allmogens synpunkter utan väljer aktivt att köra sitt eget lopp, bland annat genom att fortsätta driva på den höga massinvandringen, som bara den har skapat stor rättslig otrygghet, bostadsbrist samt än högre skatter. Förutom det har vi även upptäckt hur teknikjättarna (t.ex. Amazon, Facebook, Twitter och Google), som i de flesta fall har regeringen subventioner, öppet börjat driva en censur, oftast i överensstämmelse med så kallade ”demokratiska” regeringars målsättning. Flertalet universitet och högskolor i landet driver ivrigt propaganda om t.ex. att alla vita, särskilt män, har privilegier utöver alla andra. Därför propagerar de att alla ska stötta BLM, genderpolitik och annat besynnerligt som inte ens rör allmänheten i stort. Det finns mycket annat elände som försöker påverka oss alla i negativ riktning, och det verkar finnas en direkt målsättning, nämligen att driva vanligt folk in en otrygg tillvaro, där ingen ska känna sig säker så att de ekonomiskt rikaste kan ta makten.

En röd tråd i den otrygghet som råder är direkt och indirekt offensiv mot det vanliga folket – ingen av oss är längre värda något och stora delar av eliten och etablissemanget försöker föra fram en politik som riktar sig mot majoriteten. Det finns flera forskare och författare som har tagit upp denna riktning av politik, bland annat författaren Joel Kotkin, som har sitt fokus utifrån geografi och urbana studier. Kotkin har skrivit flera böcker om demografiska och sociala trender och hans senaste bok, The Coming of Neo-Feudalism, med undertiteln A Warning to the Global Middle Class, är läsvärd. Kotkin konstaterar i förordet att boken varken är höger- eller vänsterpolitik, utan han försöker beskriva trender som riskerar leda till ett hierarkiskt och stagnerande samhälle. Det är en trend som skulle behöva oroa medelklassen, oavsett var de står partipolitiskt. För enligt Kotkin är vi på väg in i något som påminner om en ny medeltid. Tillväxten i de tidigare industrierna avtar, friheter inskränks, möjligheten för fattiga att bli rika krymper och medelklassen minskar. Istället handlar det om att skapa ett samhälle med några rika, många fattiga och ett minskande antal medelsvenssons. Joakim Andersen skriver att man inte behöver dela författarens negativa syn på medeltiden för att ha utbyte av boken. Feodalismen var ett unikt europeiskt fenomen, men det hade brister trots vissa värdefulla inslag, ex. förmågan att försvara Europa mot yttre hot, en förmåga och en livsvilja som det är tveksamt om vår samtid har. Medeltida Europa präglades av konkurrens mellan flera olika makthavare och aktörer, en förutsättning för den frihet som förknippas med Europa. Det totalitära system som dagens makthavare börjat arbeta på har mer gemensamt med det som upplysningstänkarna kallade orientalisk despotism än med den europeiska medeltiden.

Joel Kotkins utgångspunkt är det han kallar för liberal demokrati. Det historiska samhället som Kotkin förknippar med frihet, oberoende och social rörlighet är på väg att försvinna. Han menar att den tidigare kapitalismen ledde till en stark tillväxt. I kombination med välfärdspolitik kom den hela befolkningen till del. En förutsättning för det tycks enligt Kotkin ha varit borgerliga värderingar som själv-bestämmande, familj, gemenskap och nation. Nutida historia rör sig inte åt samma håll, enligt Kotkin, utan det finns trender som riskerar göra vår demokrati till en historisk parentes, trots statsministern Lövens försöker att skrämma oss inför det kommande valet, om vi skulle få för oss att rösta på SD. De värderingar och den starka kärna av medelklassfamiljer som vårt samhälle byggt på håller på att undermineras, inte minst av politisk elitism och mainstream media och etablissemang. I dess ställe framträder istället konturer av det Kotkin kallar för nyfeodalism. Det är ett nytt klassamhälle han beskriver, men klasserna är andra än de vi känner igen från 1800-talstänkare som Karl Marx. Där medeltiden hade adel, präster, borgare och bönder så har det nya skiktet antagit den rollen enligt Kotkin. I toppen på den nya pyramiden hittar man oligarkerna, superrika ägare av företag som Amazon, Google, Microsoft, Intel, Appel, m.fl. Dessa stora företag är vad Kotkin beskriver som naturliga monopol, och det är intill omöjligt att konkurrera med dem eftersom de är störst och rikast. Intressant i sammanhanget är att vänsterpolitiker gör undantag i sin kritik av kapitalister just när det gäller dessa oligarker (Bill Gates, George Soros och Steve Jobs, m.fl.) och man undrar varför?

Svaret på frågan handlar troligtvis om pengar, så som det ofta gör. Inte ens tidigare arbetarvänliga ideologier som kämpat för makten över pengarna har längre mod eller intresse av att göra uppror mot kapitalismen. När Joel Kotkin tittar närmare på oligarkerna och deras världsbild och menar han att den är meritokratisk, vilket innebär att deras världsbild har inslag av att en naturlig elit som karaktäriseras av hög IQ och bra tekniskt kunnande, då i syfte att ta över och ersätta tidigare elit som inte innehar dessa egenskaper. Deras sociala modell, som de medvetet eller omedvetet har skapat, är mest tydligast i Silicon Valley, där de stora internetföretagen finns. Oligarkernas självbild är att de står för en grön och jämlik framtid, men verkligheten är en helt annan. I t.ex. Kalifornien råder en ojämlik som är värre än Mexiko och delstaten har det högsta andelen fattiga i hela USA. I delstaten Kalifornien finns en välmående överklass och en krympande medelklass. Det finns även en större grupp fattiga än i hela USA. Ett stort antal av de anställda i de olika tech-företagen är utlänningar, ofta med tillfälliga uppehållstillstånd. Det kan röra sig om ca 40 procent av de totala antalet anställda. De höga kostnaderna för boende i Kalifornien innebär att många anställda sover i sina bilar. Joel Kotkin menar att oligarkernas utopi handlar om en dystopi och att Kalifornien är den modell som väntar i framtiden för i övriga USA och Europa.

Den medeltida aristokratin var enligt Joel Kotkin beroende av prästerna för att vinna allmänhetens stöd medan dagens oligarker har ett liknande stöd från grupper som J. Kotkin kallar för clerisy, ett ord från ryskan och som betyder ”de intellektuella”, ett ord som är lånat av filosofen och poeten Samuel Taylor Coleridge (1772-1834). Klerisy är enligt J. Kotkin exempelvis universitetsprofessorer, vetenskapsmän, offentligt anställda intellektuella och företrädare för välgörenhetsorganisationer, men även lärare, advokater, statsanställda, journalister och andra intellektuella. Deras jobb är att skydda oligarkerna från marknadens risker, alltså en falsk medelklass som blir försörjda av den riktiga medelklassen. Biljetten in i denna skyddade grupp är en akademisk examina, och de institutioner som utfärdar examina, universiteten, är enligt J. Kotkin starkt vänstervridna. I en amerikansk studie från 1990-talet identifierade sig 42 % av professorerna som liberaler eller långt till vänster. År 2014 hade andelen stigit till 60 %. På vissa universitet gick det 70 liberala professorer på en konservativ. Cirka 12 % av brittiska akademiker tillhör högern. Övervikten av vänsterakademiker är alltså som störst i de delar av akademin som har fokus på att forma människors åsikter. J. Kotkin beskriver hur denna nya religion med dess prästerskap har vuxit fram inom akademin, där politisk korrekthet och tron på det gröna står i fokus. Han tar även upp hur dåliga dagens universitet har blivit på att förmedla empirisk vetenskap, kunskap och tolerans. Deras funktion är numera att tillhandahålla studenter examina, som kan ge dem ett skyddat arbete. Klerisy roll är att kontrollera debatten och allmänhetens åsikter. Att flertalet anställda på SVT röstar på vänsterpartier blir därför inte särskilt förvånande, inte heller att de kallar sig själva för ”fria medier”. De hör till det nya prästerskapet och ska skydda sina intressen. De skulle knappast bli finansierade med skattemedel eller andra bidrag om de hade ägnat sig åt annat enligt J. Kotkin, som beskriver hur oligarkerna och det nya prästerskapet allierat sig mot allmogen.

Kotkin presenterar den tredje gruppen i det nyfeodala samhälle och beskriver det såsom, folket. J. Kotkin delar in den gruppen i två undergrupper, yeomanry och livegna. Yeomanry översätts bäst såsom allmoge, eller möjligtvis borgare på svenska. Det handlar om den medelklass som normalt äger sina egna hem. Ägandet av det egna hemmet är centralt för J. Kotkin och han konstaterar att på 1980-talet tog det i genomsnitt tre år att spara ihop till ett bostadslån. Idag tar det nitton år. I Storbritannien äger idag var tredje född under millenniet, alltså den relativt unga generationen, sitt eget hem. Motsvarande siffra för baby boom-generationen var två tredjedelar. Det blir alltså allt svårare att skaffa ett eget hem och allmogen krymper snabbt. De värden som en självständig allmänhet bygger på för sin existens, såsom familj och oberoende, undermineras av populär-kulturen och Clerisy politiskt korrekta kritik, vilket innebär att medelklassen krymper och blir mer skuldsatta. Den grupp som ökar ger J. Kotkin namnet serfs, som handlar om de livegna svenskarna. När industrijobben minskat, bl. a. eftersom de flyttats till låglöneländer som Kina, har arbetarna fått än lägre inkomster. Anställningstryggheten naggas i kanterna och J. Kotkin talar om hur ett otryggt prekariat och en gig-ekonomi växer fram. En reaktion på detta är att bland arbetarklassen och de unga växer stödet för den radikala vänstern och den radikala högern och inställningen till invandringen är idag en klassfråga skriver J. Kotkin. I flesta länder är majoriteten emot den förda invandringspolitiken, men oligarker och kleriker är mer positiva till den. Den historiska trend som J. Kotkin beskriver är slående likt dagens samhällsklimat. Oligarkernas framflyttade positioner och folkets allt otryggare tillvaro framgår tydligt av den statistik J. Kotkin presenterar. Under perioden 1945-1973 gick 4,9 % av den totala inkomstökningen i USA till den rikaste procenten av befolkningen. De två decennierna efter fick de merparten av inkomstökningen i USA. Detta är inte begränsat till USA utan gäller även Kina och många andra länder. Mellan 2005 – 2014 steg andelen familjer med stillastående eller fallande realinkomster i de 25 mest avancerade ekonomierna till över 60 %. Lägger man till att massinvandringen ofta gjort dem till otrygga främlingar i de kvarter där de växer upp, och att skolan, vården naggas i kanterna under samma period är det frestande att ge J. Kotkin rätt. Det bekräftas av en växande pessimism. I en europeisk studie trodde flesta antalet tillfrågade att nästa generation skulle få det sämre än sina föräldrar. Denna pessimism kan enligt J. Kotkin kopplas till det fallande födelsetalet och till en rörelse bort från demokratisk liberalism bland unga.

Sammantaget ger J. Kotkin en beskrivning av oroväckande historiska trender. Det vanliga folket är trängt av oligarker och kleriker, och det handlar om fler områden än bara invandringen, även om frågan om invandringen är ett av de allvarligaste problemen när närvarande eftersom man försöker framtvinga en mångfald in i tidigare så homogena samhällen. Elitens syfte att byta ut de egna folken mot ett invandrat är svårt att känna sympati för. Kotkins begrepp är användbara när det gäller de nya samhällsklasserna. Kleriker är ett bra samlingsnamn för det skattefinansierade nya prästerskapet. Det är även intressant att J. Kotkin är svår att kategorisera partipolitiskt. Det finns inslag av både liberalism, konservatism och socialism i hans senaste bok och det bör göra den än mer intressant för olika läsare. J. Kotkin skissar också en på sikt explosiv trend, den hotande konflikten mellan oligarker och kleriker. Oligarkerna har allierat de fanatiskt politiskt korrekta klerikerna mot folket, men det finns inget som säger att klerikernas radikalism kommer skona oligarkerna själva. Det finns en stor grupp kleriker som själva är tämligen fattiga och otrygga liksom övriga i allmogen, och man kan misstänka att dessa fattiga kleriker varit drivande i sådant som Black Lives Matter. De har flera gånger riktat sitt våld mot symboler och byggnader för oligarker och mer framgångsrika kleriker. J. Kotkin utvecklar inte detta spår, men det är troligt att det är en trend som kommer märkas tydligare framöver och minska systemets stabilitet. J. Kotkins varning riktas främst till den globala medelklassen och som varning betraktad är den övertygande. Det välstånd och de friheter som vi tidigare tagit för givna i Europa och USA undermineras i detta nu. Trump och Brexit var tidiga former av motstånd mot oligark– och kleriker-alliansen, men spelet är långt ifrån över.

Förutom Kotkins resonemang kring samhällsklasser måste det även påpekas att det som splittrar ett samhälle än mer är saknaden av gemensamma normer och regler, som utgör själva grunden för ett gemensamt moraliskt liv i ett samhälle präglat av harmoni. När väst avklätt sig all kristendom, och drivit på massinvandringen som pågått under de senaste årtiondena i Europa innebär det att exempelvis islam börjat ta över än mer av ländernas politik och samhällsbildning, inte minst när det gäller de utsatta områdena i länderna. Ett naturligt motstånd mot religionen islam är kristendomen som utgjort själva grundstommen i de samhällena som vi har byggt upp i Sverige sedan 1 000 år. Att den kristna solida grunden, inklusive den historik som våra förfäder byggt ihärdigt på under sin livstid, har medvetet slagits i bitar och kommer troligtvis även att bli orsaken för haveriet för tidigare västerländsk livsstil och standard. De spänningar som råder idag, när eliten gång på gång förespråkar än mer mångfald kan mycket väl leda till interna strider som slutligen splittrar vårt tidigare trygga samhälle. Det är åtminstone det man kan tolka in i det som nutida oligarker och kleriker försöker framhärda såsom grund för det framtida samhället. De vill, troligtvis av inkompetens, införa en så kraftig mångfald som slutligen splittrar all nationalism och därmed även alla rester av en tidigare kristendom, som vårt land haft som grundtrygghet och kitt för att hålla samman folket. Lyckas oligarkerna genomföra sina avsikter att splittra den uniformitet som existerar tidigare så kommer de även att genomföra ett större misstag än de hade kunnat räkna med. Kotkin tar inte upp något om detta i sin läsvärda bok, men den tanken kan vara något som vi själva kan fundera vidare på efter att ha läst de tänkvärdheter som han framfört i sin bok.

Lämna ett svar