Myter och sanningar om klimatet

Avsnitt 9 Invändningar mot klimatmodellerna (se https://www.klimatkarusellen.se/)

I avsnitt 7 pratade jag allmänt om modellerna och i avsnitt 8 försökte jag ge en beskrivning av hur AGW modeller som IPCC förlitar sig på fungerar. Jag tog också upp de så kallade NV modeller, dvs. de som tar utgångspunkt i naturlig variabilitet.
Detta är sista avsnittet av tre som handlar om klimatmodeller. Det finns en rad starka invändningar mot modellerna. Dessa är viktiga att lyfta fram och diskutera. Givet modellernas stora osäkerheter är det märkligt att så många fortfarande tycks tro att beräkningsresultaten duger som underlag för stora och viktiga politiska beslut.
Även om nu AGW-modellerna, är konstruerade enligt vetenskapligt acceptabla principer så hjälper inte det när kritiken framförallt handlar om att ekvationssystemen inte kan lösas.

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om vad som fick mig att ifrågasätta klimatmodellernas trovärdighet. Jag förvånades över enkla saker som hur klimatmodellerna kunde visa en alltför kraftig uppvärmning historiskt, och att dom samstämmigt och felaktigt visar att den största uppvärmningen inte alls sker vid marken utan i mellersta och övre delen av troposfären över ekvatorn och därifrån i höjd minskande till marknivå vid polerna. Empiriska mätningar visar tydligt att så är det inte. I den mellersta och övre delen av troposfären över ekvatorn ökar temperaturen inte snabbare än vid marken, snarare det motsatta och vid Sydpolen har temperaturen varit svagt fallande de senaste 20–25 åren. I Arktis har temperaturen däremot generellt varit stigande under de senaste åren. Men den kraftigaste ökningen har faktiskt inte varit vid Nordpolen utan på lägre breddgrader (60–65 grader Norr) och det har inte klimatmodellerna kunnat förutse heller

Men det finns många fler invändningar mot klimatmodellerna av AGW-typ. Jag tar upp dem i nya upplagan av Klimatkarusellen men ska också nämna några av dem här.
Den första handlar om att modellerna inte uppfyller två fundamentala villkor. De måste vara deskriptivt giltiga, vilket betyder att de måste på ett tillfredsställande sätt kunna återge de observationer som man redan har gjort. Detta har inte modellerna lyckats med. Modellerna måste också kunna valideras, dvs. deras prognosförmåga måste styrkas med någon av ett flertal tillgängliga metoder. Detta har man inte heller lyckats med enligt två av världens främsta experter inom validering av prognoser, Kesten Green och Scott Armstrong. När dessa forskare 2007 granskade de klimatprognoser som lades fram i IPCC:s fjärde rapport drog de slutsatsen att prognoserna är ovetenskapliga och otjänliga som underlag för politiska beslut. Jag lägger in referensen till Green och Armstrong i undertexten. (K.C Green & J.S Armstrong, 2007, Energy Environment 18:995).
Den andra viktiga invändningen handlar om att klimatmodellerna bygger på finita elementmetoden (FEM). För att få ett tillförlitligt resultat med hjälp av finita elementmetoden måste en tillräckligt kort tidsmässig steglängd användas. I klimatsammanhang betyder det att en rumsmässigt tillräckligt finmaskig cellindelning av atmosfären måste användas. Då kan man genom ett iterativt förfarande få fram en acceptabelt precis numerisk lösning av modellens differentialekvationer. Problemet är att det än så länge saknas tillräcklig datorkraft för att kunna numeriskt lösa modellernas differentialekvationer.

Den tredje starka invändningen handlar om att modellerna har haft vädermodeller som mall. Vädermodellerna bygger på befäst kunskap om värmetransportprocesser.
Den fjärde invändning är i from av en fundamental matematisk invändning. Den kan sammanfattas med att klimatmodeller av AGW-typ inte kan spå klimat längre tid framöver än de kan spå väder. Slutsatsen följer logiskt av att klimatet utgör det genomsnittliga vädret över en viss tidsperiod. Kan man inte spå periodens väder, kan man inte heller spå periodens klimat.

Invändningarna mot klimatmodellerna är många och även om modellerna har potential att bli bättre så är det svårt att se att dessa modeller med någon större trovärdighet och under överskådlig tid kommer att kunna säga så mycket om det framtida klimatet.
Referens till Staffan Mörners modifierade bild: Willis Eschembach 2006, Climate Audit
I nästa avsnitt 10 ska jag prata om energipolitiken.
Elsa Widding

Det här inlägget postades i Första-sidan. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *